Receptet på framgång – jävlar anamma?

”Din intellektuella förmåga spelar en väldigt liten roll när det handlar om att nå framgång eller att lyckas med det du vill. Det allra viktigaste är hur hårt du anstränger dig.” Stämmer det? Man har börjat prata mer och mer om begreppet ”grit” som är myntat av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Att ha hög grit innebär bland annat att kunna hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar. Carol Dweck pratar om olika sorters mindset som i korthet betyder att barn som får höra att de är smarta tenderar att ge upp tidigare (statiskt mindset) än de som får mer utvecklad feedback (dynamiskt mindset).

Grit verkar vara det som alla önskar sig och sina barn, så hur får man det? Enligt den svenske hjärnforskaren Torkel Klingberg, är det till viss del medfött precis som andra personlighetsdrag men det går också att påverka genom att ett barn får beröm för sin ansträngning istället för att få höra att hen är duktig eller smart. Hur man tränar upp sin grit på bästa sätt är dock i nuläget osäkert och man kan än så länge bara spekulera kring detta.

Så varför driver jag överhuvudtaget den här bloggen? Att prata begåvning borde ju vara helt ointressant i så fall. Eller? Nej, det är inte alls oviktigt eftersom det också handlar om hur vi tar emot olika elever i skolan, hur vi ger dem uppgifter och hur vi ger dem feedback. Olika elever behöver träna olika länge för att lära sig samma sak och när det gäller särskilt begåvade elever så vet man att de lär sig betydligt snabbare än normaleleven och att de ofta behöver väldigt lite repetition. Förmågan att se och förstå helheter, komplexa sammanhang och att ta till sig och hantera ny information är också hög.

Särskilt begåvade barn har fötts med denna förmåga. Därefter är givetvis föräldrar, skola och den övriga omgivningen med och påverkar hur individen kan komma att utvecklas. Hittills har vi inte har varit så bra på att ta hand om dessa förmågor i skolan. Ett barn som lärt sig läsa vid fyra års ålder har kanske fått sitta och träna bokstäver i förskoleklass som alla de andra barnen. Ett annat barn som har behärskat de fyra räknesätten i samma ålder har kanske behövt träna tiokompisar och ett tredje barn med ovanligt hög omvärldsuppfattning har inte alltid fått möjlighet att resonera på den nivå som hen befinner sig på. Och när uppgifter blir för enkla, då tror jag inte att man tränar sin grit. Jag tror istället att grit blir sämre, eller till och med usel. Då är det lätt att säga ”Ja, hen är ju begåvad men utnyttjar inte det alls”. Som att det är upp till barnet att låtsas jobba med ett motstånd som inte finns.

Vi som jobbar i skolan har ansvar för att möta alla elever där de befinner sig och anpassa undervisningen därefter och då tror jag inte att vi bara kan prata om grit eller mindset. Vi kan inte heller bara prata om begåvning, utan vi behöver koppla ihop alla delarna och därefter jobba för att alla elever oavsett utgångsläge får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Och då måste vi bli bättre på att ge uppgifter som leder till att varje elev måste anstränga sig och inte bara ”glida genom systemet”. Först då tror jag att kan vi få en skola som är till för alla.

Till sist kan jag inte låta bli att fundera över – hur skulle ett framtida samhälle se ut med enbart ”hög grit”-människor? Är det överhuvudtaget möjligt och är det vad som behövs? Dela gärna med dig av dina tankar!

Tidigare blogginlägg med liknande tema:

https://sarskiltbegavadebarn.com/2015/08/23/sag-inte-att-hugo-ar-duktig/

Boktips:

”Hjärna, gener och jävlar anamma” av Torkel Klingberg

 

 

 

Det här visste du inte om Gustav

Gustav går i nian. Han är omtyckt av sina klasskompisar, är vänlig och trevlig mot sina lärare och har höga betyg i de flesta ämnen. En del av kompisarna är avundsjuka på Gustav eftersom han inte behöver lägga ner så mycket tid på skolarbetet, vilket han heller aldrig har hycklat med. Han ser det nästan som ren tur att han ändå har klarat sig så bra som han har gjort och det är väldigt skönt att inte lägga ner timmar på att plugga som många av kompisarna gör.

Gustav har alltid haft väldigt lätt för att lära sig nya saker och är väldigt intresserad av historia och samhällskunskap. Han har sedan han var väldigt liten sugit in allt som kan vara värt att veta och lite mer därtill, och hemma vid middagsbordet har diskussionerna avlöst varandra helt naturligt.

Han har alltid fått höra hur smart han är och hans lärare tycker det är fantastiskt med en sådan elev i klassrummet. Men det finns en sak som de flesta inte vet. Gustav är näst intill livrädd för att misslyckas. Han har nämligen aldrig behövt göra det. Visst har han skrivit uselt resultat på något prov, men då har han ju inte pluggat. Och har man inte pluggat, kan man ju inte misslyckas. Det jag menar är att han aldrig har fått känna på det där riktiga motståndet som gör att man nästan vill ge upp, fast man fortsätter ändå och kämpar lite till och kanske misslyckas igen, men man ger sig i alla fall inte.

I grundskolan behöver Gustav inte vara rädd för att misslyckas, för han klarar sig på en hög nivå ändå. Men, förr eller senare kommer det att bli ett bekymmer för honom. Kanske på gymnasiet, kanske senare. Det är därför det kanske är bland det viktigaste vi kan lära våra elever – konsten att misslyckas och sen våga göra ett eller två, eller flera nya försök. Att lära sig det när man går i nian är lite sent, för det kostar så mycket mer då. Därför hoppas jag att alla ”nya” Gustav som börjar skolan får möjlighet att stöta på så pass svåra uppgifter att de faktiskt tvingas anstränga sig maximalt. Kanske dags att inte bara testa lägsta-nivå utan även högsta-nivå när våra barn börjar skolan?

Om särbegåvning och Donald Trump

I USA vinner Donald Trump valet och världen gungar. Oron växer och många undrar hur det är möjligt. Vi försöker förstå hur det kunde bli så här och uppenbarligen har Trump fått många röster även från väljargrupper man trodde var Clintons. Nej, inte vann han valet för att han visade på bäst förmåga att förstå den komplexa värld vi lever i och inte heller för att han hade mest erfarenhet. Det måste vara något annat. Och hur hänger det ihop med denna blogg?

Jag upplever att vårt samhälle idag är extremt prestationsinriktat, vilket naturligtvis kan ha sina fördelar. Det kanske kan skapa ett driv som gör att saker och ting händer och man kan så klart fundera på vad som skulle hända om vi slutar att prestera? Det går ju inte. Men, när vi redan i tidiga skolår enbart fokuserar på prestationerna och väldigt lite på vad som kan dölja sig därunder, riskerar vi att tappa de elever som verkligen skulle kunna förstå och de elever som på sikt skulle kunna göra skillnad på riktigt.

Idag lönar det sig att i skolan prestera väl och se till att få höga betyg. Detta underlättas om eleven har drivna föräldrar som finns med i bakgrunden och ännu bättre går det om föräldrarna själva är välutbildade. De elever som inte passar in i skolans mall får det ofta tuffare och riskerar att inte lyckas lika bra. Många föräldrar till särskilt begåvade barn kämpar och sliter för att deras barn ska få de anpassningar de har rätt till, men skolan vet ännu inte riktigt hur man ska möta dessa barn och då kan det bli fel. Ännu mer fel kan det bli om föräldrarna inte kan kämpa för sitt barn och kanske inte ens förstår att barnet är särskilt begåvat. Vem ska då vara barnets röst?

Många särskilt begåvade människor är skickliga på att förstå komplexa samband, att reflektera djupare, att läsa av sociala koder och mönster och detta är bland annat vad jag tror framtidens ledare behöver kunna för att möta och förstå olika människors behov. Men, om dessa människor inte alls premieras eller uppmärksammas i skolan, är det inte så sannolikt att vi får de mest kompetenta personerna på dessa poster och vi riskerar dessutom att en stor grupp med väljare drar sig längre och längre ifrån ”de som bestämmer och som inte fattar ett dugg”.

Uppenbarligen finns det gott om människor idag som känner sig missförstådda och inte lyssnade på. Annars skulle förmodligen inte Trump vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag tror att det är dags att fokusera på just detta och att på allvar försöka förstå. Att fortsätta ge pekpinnar, nervärdera och trycka på det eventuella mindervärdeskomplexet lär knappast vara en framgångsrik strategi.

Så låt oss hjälpas åt – alla vi som jobbar i skolan – att våga se bortom prestationerna emellanåt. Särskilt alla lärare som jobbar i kommuner med ett tuffare socialt klimat där det är långt till universitetsstudierna. Ännu längre till beslutsfattandet blir det annars sen i vuxen ålder, då framgång också är förknippat med att känna rätt människor. Därför tror jag att det i framtiden kommer bli ännu viktigare med människor som förstår olika miljöer och bakgrunder för att kunna möta individer där de faktiskt befinner sig.

Edith Södergran sa att ”Missförståndet har hittills varit den största makt på jorden” och tyvärr tror jag fortfarande att hon har rätt. Människor som känner sig missförstådda kommer troligen aldrig vilja lyssna eller ompröva sina tankar.

När känslorna krockar med intellektet

Många särskilt begåvade barn kan känna sig ”osynkade” inombords på grund av att olika förmågor utvecklas väldigt ojämnt (asynkron utveckling). Här berättar en mamma om vad det kan innebära i vardagen:

Jag är mamma till en vetgirig, envis och klok flicka. Det är fantastiskt att vara det för det mesta. Hon är så full av energi och hon vet precis vad hon vill och inte vill. Så har det varit sen hon var liten bebis. Nu är hon snart åtta år och då får jag säga att jag menar rent kroppsligt. Det skiftar nämligen. Ibland är det som att prata med en vuxen människa och hon förstår saker, samband och man kan resonera med henne som en jämbördig. Sen kan det ibland vara att man nästan trycker på en knapp och så försvinner den personen. Då tror jag att hon måste påminna omgivningen om att hon faktiskt inte är vuxen, utan bara ett barn. Det är märkligt att man ena stunden kan ha en avancerad diskussion med skarpa argument, och andra stunden vill samma barn helt plötsligt ligga som en bebis i famnen. Då är det nästan som att hon vill krypa tillbaka in i magen på mig. Hon blir så liten.

I skolan kan hon det mesta på lektionerna. Där är hon redig och svarar snusförnuftigt på frökens frågor. Hon pratar också gärna med de vuxna på sitt sätt. Sen är det rast. Alltför ofta blir det fel. Någon kommenterar henne på ett sätt som gör ont i henne. Hon biter ofta ihop, men inte alltid. Då blir hon också liten och det blir svårt för de vuxna. Henne brukar man ju kunna prata med som en jämbördig, men det kan man inte nu. Känslorna sitter då nästan utanpå henne och allt blir bara mycket. De vuxna försöker prata med henne och säga ”bry dig inte om dem”, men det hjälper henne inte. Hon vill inte ha några lösningar just då, hon vill bara känna sig förstådd. Men det är inte lätt när hon skiftar som hon gör.

Hemma brukar jag hålla om henne och efter en stund blir det lugnt igen. Man får ha mycket tålamod när man är förälder till ett barn som är så starkt och så skört på samma gång. Det är inte heller så lätt när man inte riktigt vet vilken ålder man träffar på under dagen. Och hon kan naturligtvis inte hjälpa det.

Ibland blir jag bara trött. Då vill jag nästan själv lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Men jag gör inte det. Jag är ju ändå vuxen.

Hur ska vi ta hand om Axel?

I veckan som kommer är det många barn som ska börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Många längtar tillbaka för att träffa kompisarna igen, medan vissa nästan bara längtar efter en sak – att få lära sig nya saker. Det borde vara en självklarhet att få den möjligheten i skolan och för de allra flesta barn, väntar nya spännande utmaningar. Men, tyvärr inte för alla.

Axel ska börja i tvåan. Han lärde sig läsa som fyraåring och har sedan dess varit bokslukare. Det borde vara en lärares dröm att möta en elev som inget hellre vill än läsa, men så som det ser ut på många skolor idag, blir det istället besvärligt. Hemma håller han till exempel på att läsa Harry Potter-serien, men det blir oerhört svårt för läraren att möta honom på den nivån. Förutom läsningen, har Axel generellt väldigt lätt för att ta till sig ny kunskap och behöver oftast inte mer än en eller två repetitioner för att förstå något nytt.

Att som lärare möta en elev som har en så mycket högre inlärningshastighet än de flesta, är inte lätt. Det är precis lika svårt som att möta någon som behöver väsentligt fler repetitioner än genomsnittseleven. Men, skillnaden är att för de elever som tar längre tid på sig att lära sig saker, där sätter vi in resurser och vi förstår att det krävs individuella anpassningar för att det ska fungera. Vad vi inte tänker på är att Axel också behöver någon form av specialundervisning för att han inte ska börja tappa gnistan.

I dagens skola finns det tyvärr alldeles för många Axel-exempel som inte har fått de anpassningar som hade behövts. När dessa barn har gått ett antal år i skolan utan kunskapsmässigt motstånd, är det väldigt vanligt att det leder till olika slags problem. Antingen börjar eleven störa på lektionerna och får svårt med koncentrationen, eller lägger hen av och blir mer och mer passiviserad. Det är inte heller ovanligt att kompisrelationerna blir lidande och eleven får svårare att hantera det sociala spelet.

I nuläget saknas det tyvärr mycket kunskap ute på skolorna, om dessa barn som i grunden har en ovanligt stark längtan efter att lära sig saker. Jag hoppas att det snart blir ändring på detta, så att alla elever får samma möjlighet att utvecklas utifrån sin förmåga. Så om du är lärare och har en Axel eller någon liknade i din klass, tveka inte utan be om hjälp.

 

Snälla föräldrar, betala inte för betygen!

Skolavslutningen närmar sig och många elever väntar på att få sina betygskuvert. Där i finns kvittot. Kvittot på vad hen förhoppningsvis har lärt sig. Emellanåt hör jag elever som berättar om att de ska få olika summor för betygen. En del får t ex 500 kr för ett E, 750 för ett C och 1000 kr för ett A. Så, vad är då problemet med detta? Är det inte bara ett bra sätt att öka motivationen hos barnet?

För det första är det inte helt ovanligt att barn har syskon. Ibland har syskon ganska olika förutsättningar när det gäller lärande. Om det äldre syskonet med lätthet når höga resultat och därmed kammar hem en rejäl slant, kanske det yngre syskonet inte har samma förmåga och på så sätt ”misslyckas” i förhållande till syskonet. Vad händer då med självkänslan hos det barnet?

För det andra kan man fundera över vad man sänder för signaler till barnet. ”Jag tror inte att du av egen kraft kan lära dig tillräckligt mycket”, eller ”Jag litar inte på att du kan klara av saker utan att få någon slags morot”.

Att köpa prestationer av sina barn kan säkert i en del fall vara en kortsiktigt bra lösning. Kanske är det någon som pluggar lite extra och därmed lär sig mer, vilket naturligtvis är bra. Men om man vill att ens barn ska hitta sitt inre driv och tro på sin egen förmåga på lång sikt, då tror jag det är en mindre bra idé att betala.

”Jag blev en mästare i att hitta genvägar”

”Om någon hade sagt till mig för ungefär 20 år sedan när jag gick på högstadiet, att jag hade hög potential att lära mig saker, då hade jag förmodligen trott att det var det största aprilskämtet någonsin.

Jag växte upp i en mindre stad tillsammans med min mamma, pappa och storasyster. Båda mina föräldrar var lågutbildade. Vi hade inte så mycket pengar och det kändes som alla andra i vår omgivning kunde göra så mycket mer än vad vi kunde. Fast ingen någonsin sa något nedvärderande, kände jag mig nästan alltid underlägsen. När man dessutom är ett barn med extra långa känselspröt känner man liksom av att det finns någon slags hierarki som är outtalad.

I min familj var min syster den högst utbildade när hon hade gått ut sjunde klass medan flera av mina kompisars föräldrar hade pluggat mycket mer. Mina föräldrar pratade alltid om hur viktigt det var med utbildning och att ta chansen om man fick den, men samtalen om hur man lär sig bäst och hur det går till att plugga på universitetet uteblev av helt förklarliga skäl.

Vad jag inte förstod när jag gick i grundskolan var att man både måste anstränga sig, misslyckas rejält ibland och även lägga mer än kanske 30 minuter per vecka på att göra läxor eller träna inför prov. Jag blev en mästare i att hitta genvägar. När matteläraren tjatade om hur viktiga läxorna var, nickade jag och lät sen bli när jag kom hem. Jag nöjde mig med att ligga på en godkänd nivå och kunde inte heller identifiera mig med något annat. När jag skrev full pott på något matteprov tolkade jag det som ren tur och kände mig lättad över att inte bli avslöjad.

Trots mina låga prestationer kände jag dock ett sug efter att utbilda mig mer. Jag ville bli socionom. När jag gick på gymnasiet räknade jag strategiskt ut exakt vad som skulle behövas för att komma in och lyckades väl nästan nå upp till den nivån. Jag sökte socionomprogrammet och fick den sista platsen efter att ha legat som reserv i några veckor.

Nu trodde jag ju definitivt att jag var sämst eftersom jag fick den sista platsen. Jag fortsatte med strategin ”göra-så-lite-som-möjligt-men-ändå-klara-sig” och hade sällan mer än ett par poäng över gränsen för godkänt. Jag hade fortfarande inte förstått att ansträngning var naturlig när man pluggade så jag såg mig själv som lite mindre begåvad än de andra i min omgivning.

Idag är jag en 35-årig mamma och fick mitt första barn för tre år sedan. Jag har tillslut förstått att mitt barn är särskilt begåvat och det är fantastiskt roligt men också väldigt besvärligt att hantera emellanåt. Genom mitt barn har jag börjat kunna förstå mig själv. Jag har också förstått att begåvning inte per automatik hänger ihop med höga betyg, utbildning eller social status.

När man för diskussioner kring skolor eller klasser för särbegåvade eller spetsutbildningar så ser inte jag det som något elittänk utan precis tvärtom. När vi börjar i första klass är vi alla jämlikar med samma rätt till utbildning men sen vet vi att det blir svårare och svårare för de barn som kommer från icke-studievana hem. Tänk om vi istället kunde identifiera så många särskilt begåvade som möjligt, så tidigt. Dels för att kunna ta tillvara på de resurser som finns, men även för att undvika att så många barn går runt med en alldeles skev självbild eller att de mår så dåligt att de knappt kan ta sig till skolan.”

Av: ”JG”