Vad gör du när du blir frustrerad?

Tänk dig att du sitter en fortbildningsdag på en föreläsning och ser fram emot att lära något nytt. Efter att ha suttit en stund inser du att föreläsaren pratar om sådant du lärde dig för flera år sedan och du börjar känna dig en smula frustrerad. Men, du är ändå vuxen och biter ihop. Det kan ju bli bättre.

Det blir inte bättre och du inser att föreläsningen inte kommer ge dig ett smack. Vad gör du? Tar fram mobilen? Eller datorn? Kanske börjar du viska med grannen? Eller är du så modig så du lämnar salen? Om du inte gör något av detta, då är du förmodligen typen som vänder all din frustration inåt och då är det inte någon som märker något. Men inuti dig känns det förmodligen förfärligt och du kokar inombords. Kanske är det någon annan som senare får sig en släng av att du bara bet ihop hela dagen?

Så här är det för många särskilt begåvade elever i skolan. Och inte bara en enda dag när det är föreläsning, utan varje dag befinner de sig i liknande situationer där de oftast inte kan göra någonting eller ens förstå varför de är frustrerade. Är det en elev som syns, hörs och är otålig – då är risken stor att man börjar se signaler som påminner om ADHD. Och är det en elev som är mer introvert och som sluter sig mer och mer då kan det finnas en risk att man börjar tänka på autism. Innan man ens har funderat över om eleven faktiskt är osynkad med skolsystemet. Viktigt att poängtera är dock att det finns särskilt begåvade elever som också har någon form av funktionsnedsättning, men att vara särskilt begåvad är ingen diagnos i sig.

Behöver vi då en etikett till? Är det viktigt att identifiera en elev som särskilt begåvad? Ja. I de allra flesta fall har dessa barn och tonåringar ägnat massor av tid med att fundera över vad det är för fel på dem och varför de upplever att de inte passar in. De känner sig ofta rejält missförstådda och förstår inte ens sig själva. När man tänker så mycket, så komplext och i så många lager, då kan det bli så stort. Att då få lära sig vad det innebär att vara särskilt begåvad, att se både fördelar och nackdelar kan vara så befriande för den som bara känner sig fel.

Jag har hört så många föräldrar säga: ”Ja, mitt barn har ju väldigt lätt för att lära och har varit tidig med det mesta, men är absolut inte särskilt begåvad.” Många målar upp en bild av ”det galna geniet”, ”den extrema datanörden” eller ”musikern med absolut gehör” och tror att det ska vara något alldeles speciellt och udda. Men vi pratar om 5 procent av eleverna, så i en klass på 30 hittar vi alltså i snitt 1-2 elever.

Följande blogginlägg publicerade jag när min blogg var relativt ny och jag kunde då inte ana hur många som skulle läsa om föräldern som nyligen insett att barnet var särskilt begåvat.

https://sarskiltbegavadebarn.com/2015/05/04/forlat-alskade-barn-vi-visste-inte/

Mitt barn har ingen studieteknik!

mandala 3

En förälder berättar:

Förra helgen skulle sonen, som går i nian, plugga till ett prov på Andra världskriget. Han fick i det närmaste panik. ”Jag känner mig helt dum i huvudet. Jag vet inte hur jag skall lära mig allt det här!” Han var gråtfärdig och bad mig hjälpa honom. Jag kände mig inte speciellt road. Tänkte att de där sidorna väl inte kunde vara speciellt svåra att stoppa in i huvudet. Han hade ju dessutom hela helgen och ett par kvällar på sig! Jag gick i alla fall med på att sätta mig med honom en stund och dra upp lite riktlinjer inför pluggandet.

Efter en stund fastnade jag i ämnet. Det är ju ändå rätt intressant med nazisternas makttillträde i Tyskland och jag blev nyfiken på varför kriget egentligen började, osv. Kunskaperna hade liksom försvunnit ur mitt eget huvud. Så jag gick med på att plugga tillsammans med honom.

Vilken insikt jag fick! Jag förstod att han inte hade någon som helst koll på studieteknik! Att sammanfatta material och lära sig det viktigaste. Han hade nollkoll! Jag sa att han går i nian, eller hur?

Vi började med att bestämma en tid. ”Vi pluggar 90 minuter idag.” Sedan läste vi ett avsnitt tillsammans. Därefter talade jag om för honom hur jag skulle ha sammanfattat det i egna ord. I skrift. För hand.

-Skriv ”Fem viktiga förändringar i slutet av 20-talet i Tyskland.”

-Skriv en etta och därefter: ”Nedåtgående börser” och därefter en pil à. Pilen betyder ”vilket ledde till”. Efter pilen skriver du ”ekonomisk oro hos vanliga människor”.

-Skriv en tvåa och…

Så där höll jag på första dagen. Andra dagen fick han ta över tänkandet och föreslå vad han skulle skriva. Det blev många osäkra frågor om ”vad som var rätt” och vi resonerade om vilken fakta som var viktig och vilken som nog kunde rensas bort.

Tredje dagen gjorde han själv! Han sammanfattade huvudpoängen i stycket. Han berättade vad han skrev. Han förklarade vad han valde att skita i och varför. Han skrev en lång mening och suddade ut, för att han kommit på ett kortare sätt att uttrycka samma sak, osv.

Jag satt nog med honom i 6-7 timmar. En gång i halvtimmen sa jag åt honom att resa på sig. Varje gång han började prata om ovidkommande saker (”förresten, jag önskar mig ett trumset i födelsedagspresent”) sa jag att det pratar vi om sedan, nu gör vi det här. Jag stressade honom lite när han började glo ut genom fönstret. (Vi hade ju bara x minuter på oss idag;)).

Efteråt var han så otroligt nöjd. Inte främst för att han lärt sig det han behövde om andra världskriget, utan ff därför att han, som han själv uttryckte det: ”Äntligen lärt sig hur man pluggar!”

Jag är så otroligt glad att jag tog mig den där tiden och förstod hur illa ställt det var med studietekniken. Och att jag själv har en fungerade studieteknik, så att jag kunde hjälpa honom.

Jag skriver det här för att det kanske inspirerar någon av er att också avsätta lite tid, förstå barnets utmaning och hjälpa.

Ps. Bilden är den mandala jag färglade under tiden jag hjälpte honom. Både han och jag hade blivit helt dumma i huvudet om jag bara suttit och tittat på honom när han tänkte och skrev…

Receptet på framgång – jävlar anamma?

”Din intellektuella förmåga spelar en väldigt liten roll när det handlar om att nå framgång eller att lyckas med det du vill. Det allra viktigaste är hur hårt du anstränger dig.” Stämmer det? Man har börjat prata mer och mer om begreppet ”grit” som är myntat av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Att ha hög grit innebär bland annat att kunna hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar. Carol Dweck pratar om olika sorters mindset som i korthet betyder att barn som får höra att de är smarta tenderar att ge upp tidigare (statiskt mindset) än de som får mer utvecklad feedback (dynamiskt mindset).

Grit verkar vara det som alla önskar sig och sina barn, så hur får man det? Enligt den svenske hjärnforskaren Torkel Klingberg, är det till viss del medfött precis som andra personlighetsdrag men det går också att påverka genom att ett barn får beröm för sin ansträngning istället för att få höra att hen är duktig eller smart. Hur man tränar upp sin grit på bästa sätt är dock i nuläget osäkert och man kan än så länge bara spekulera kring detta.

Så varför driver jag överhuvudtaget den här bloggen? Att prata begåvning borde ju vara helt ointressant i så fall. Eller? Nej, det är inte alls oviktigt eftersom det också handlar om hur vi tar emot olika elever i skolan, hur vi ger dem uppgifter och hur vi ger dem feedback. Olika elever behöver träna olika länge för att lära sig samma sak och när det gäller särskilt begåvade elever så vet man att de lär sig betydligt snabbare än normaleleven och att de ofta behöver väldigt lite repetition. Förmågan att se och förstå helheter, komplexa sammanhang och att ta till sig och hantera ny information är också hög.

Särskilt begåvade barn har fötts med denna förmåga. Därefter är givetvis föräldrar, skola och den övriga omgivningen med och påverkar hur individen kan komma att utvecklas. Hittills har vi inte har varit så bra på att ta hand om dessa förmågor i skolan. Ett barn som lärt sig läsa vid fyra års ålder har kanske fått sitta och träna bokstäver i förskoleklass som alla de andra barnen. Ett annat barn som har behärskat de fyra räknesätten i samma ålder har kanske behövt träna tiokompisar och ett tredje barn med ovanligt hög omvärldsuppfattning har inte alltid fått möjlighet att resonera på den nivå som hen befinner sig på. Och när uppgifter blir för enkla, då tror jag inte att man tränar sin grit. Jag tror istället att grit blir sämre, eller till och med usel. Då är det lätt att säga ”Ja, hen är ju begåvad men utnyttjar inte det alls”. Som att det är upp till barnet att låtsas jobba med ett motstånd som inte finns.

Vi som jobbar i skolan har ansvar för att möta alla elever där de befinner sig och anpassa undervisningen därefter och då tror jag inte att vi bara kan prata om grit eller mindset. Vi kan inte heller bara prata om begåvning, utan vi behöver koppla ihop alla delarna och därefter jobba för att alla elever oavsett utgångsläge får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Och då måste vi bli bättre på att ge uppgifter som leder till att varje elev måste anstränga sig och inte bara ”glida genom systemet”. Först då tror jag att kan vi få en skola som är till för alla.

Till sist kan jag inte låta bli att fundera över – hur skulle ett framtida samhälle se ut med enbart ”hög grit”-människor? Är det överhuvudtaget möjligt och är det vad som behövs? Dela gärna med dig av dina tankar!

Tidigare blogginlägg med liknande tema:

https://sarskiltbegavadebarn.com/2015/08/23/sag-inte-att-hugo-ar-duktig/

Boktips:

”Hjärna, gener och jävlar anamma” av Torkel Klingberg

 

 

 

Det här visste du inte om Gustav

Gustav går i nian. Han är omtyckt av sina klasskompisar, är vänlig och trevlig mot sina lärare och har höga betyg i de flesta ämnen. En del av kompisarna är avundsjuka på Gustav eftersom han inte behöver lägga ner så mycket tid på skolarbetet, vilket han heller aldrig har hycklat med. Han ser det nästan som ren tur att han ändå har klarat sig så bra som han har gjort och det är väldigt skönt att inte lägga ner timmar på att plugga som många av kompisarna gör.

Gustav har alltid haft väldigt lätt för att lära sig nya saker och är väldigt intresserad av historia och samhällskunskap. Han har sedan han var väldigt liten sugit in allt som kan vara värt att veta och lite mer därtill, och hemma vid middagsbordet har diskussionerna avlöst varandra helt naturligt.

Han har alltid fått höra hur smart han är och hans lärare tycker det är fantastiskt med en sådan elev i klassrummet. Men det finns en sak som de flesta inte vet. Gustav är näst intill livrädd för att misslyckas. Han har nämligen aldrig behövt göra det. Visst har han skrivit uselt resultat på något prov, men då har han ju inte pluggat. Och har man inte pluggat, kan man ju inte misslyckas. Det jag menar är att han aldrig har fått känna på det där riktiga motståndet som gör att man nästan vill ge upp, fast man fortsätter ändå och kämpar lite till och kanske misslyckas igen, men man ger sig i alla fall inte.

I grundskolan behöver Gustav inte vara rädd för att misslyckas, för han klarar sig på en hög nivå ändå. Men, förr eller senare kommer det att bli ett bekymmer för honom. Kanske på gymnasiet, kanske senare. Det är därför det kanske är bland det viktigaste vi kan lära våra elever – konsten att misslyckas och sen våga göra ett eller två, eller flera nya försök. Att lära sig det när man går i nian är lite sent, för det kostar så mycket mer då. Därför hoppas jag att alla ”nya” Gustav som börjar skolan får möjlighet att stöta på så pass svåra uppgifter att de faktiskt tvingas anstränga sig maximalt. Kanske dags att inte bara testa lägsta-nivå utan även högsta-nivå när våra barn börjar skolan?

Om särbegåvning och Donald Trump

I USA vinner Donald Trump valet och världen gungar. Oron växer och många undrar hur det är möjligt. Vi försöker förstå hur det kunde bli så här och uppenbarligen har Trump fått många röster även från väljargrupper man trodde var Clintons. Nej, inte vann han valet för att han visade på bäst förmåga att förstå den komplexa värld vi lever i och inte heller för att han hade mest erfarenhet. Det måste vara något annat. Och hur hänger det ihop med denna blogg?

Jag upplever att vårt samhälle idag är extremt prestationsinriktat, vilket naturligtvis kan ha sina fördelar. Det kanske kan skapa ett driv som gör att saker och ting händer och man kan så klart fundera på vad som skulle hända om vi slutar att prestera? Det går ju inte. Men, när vi redan i tidiga skolår enbart fokuserar på prestationerna och väldigt lite på vad som kan dölja sig därunder, riskerar vi att tappa de elever som verkligen skulle kunna förstå och de elever som på sikt skulle kunna göra skillnad på riktigt.

Idag lönar det sig att i skolan prestera väl och se till att få höga betyg. Detta underlättas om eleven har drivna föräldrar som finns med i bakgrunden och ännu bättre går det om föräldrarna själva är välutbildade. De elever som inte passar in i skolans mall får det ofta tuffare och riskerar att inte lyckas lika bra. Många föräldrar till särskilt begåvade barn kämpar och sliter för att deras barn ska få de anpassningar de har rätt till, men skolan vet ännu inte riktigt hur man ska möta dessa barn och då kan det bli fel. Ännu mer fel kan det bli om föräldrarna inte kan kämpa för sitt barn och kanske inte ens förstår att barnet är särskilt begåvat. Vem ska då vara barnets röst?

Många särskilt begåvade människor är skickliga på att förstå komplexa samband, att reflektera djupare, att läsa av sociala koder och mönster och detta är bland annat vad jag tror framtidens ledare behöver kunna för att möta och förstå olika människors behov. Men, om dessa människor inte alls premieras eller uppmärksammas i skolan, är det inte så sannolikt att vi får de mest kompetenta personerna på dessa poster och vi riskerar dessutom att en stor grupp med väljare drar sig längre och längre ifrån ”de som bestämmer och som inte fattar ett dugg”.

Uppenbarligen finns det gott om människor idag som känner sig missförstådda och inte lyssnade på. Annars skulle förmodligen inte Trump vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag tror att det är dags att fokusera på just detta och att på allvar försöka förstå. Att fortsätta ge pekpinnar, nervärdera och trycka på det eventuella mindervärdeskomplexet lär knappast vara en framgångsrik strategi.

Så låt oss hjälpas åt – alla vi som jobbar i skolan – att våga se bortom prestationerna emellanåt. Särskilt alla lärare som jobbar i kommuner med ett tuffare socialt klimat där det är långt till universitetsstudierna. Ännu längre till beslutsfattandet blir det annars sen i vuxen ålder, då framgång också är förknippat med att känna rätt människor. Därför tror jag att det i framtiden kommer bli ännu viktigare med människor som förstår olika miljöer och bakgrunder för att kunna möta individer där de faktiskt befinner sig.

Edith Södergran sa att ”Missförståndet har hittills varit den största makt på jorden” och tyvärr tror jag fortfarande att hon har rätt. Människor som känner sig missförstådda kommer troligen aldrig vilja lyssna eller ompröva sina tankar.

När känslorna krockar med intellektet

Många särskilt begåvade barn kan känna sig ”osynkade” inombords på grund av att olika förmågor utvecklas väldigt ojämnt (asynkron utveckling). Här berättar en mamma om vad det kan innebära i vardagen:

Jag är mamma till en vetgirig, envis och klok flicka. Det är fantastiskt att vara det för det mesta. Hon är så full av energi och hon vet precis vad hon vill och inte vill. Så har det varit sen hon var liten bebis. Nu är hon snart åtta år och då får jag säga att jag menar rent kroppsligt. Det skiftar nämligen. Ibland är det som att prata med en vuxen människa och hon förstår saker, samband och man kan resonera med henne som en jämbördig. Sen kan det ibland vara att man nästan trycker på en knapp och så försvinner den personen. Då tror jag att hon måste påminna omgivningen om att hon faktiskt inte är vuxen, utan bara ett barn. Det är märkligt att man ena stunden kan ha en avancerad diskussion med skarpa argument, och andra stunden vill samma barn helt plötsligt ligga som en bebis i famnen. Då är det nästan som att hon vill krypa tillbaka in i magen på mig. Hon blir så liten.

I skolan kan hon det mesta på lektionerna. Där är hon redig och svarar snusförnuftigt på frökens frågor. Hon pratar också gärna med de vuxna på sitt sätt. Sen är det rast. Alltför ofta blir det fel. Någon kommenterar henne på ett sätt som gör ont i henne. Hon biter ofta ihop, men inte alltid. Då blir hon också liten och det blir svårt för de vuxna. Henne brukar man ju kunna prata med som en jämbördig, men det kan man inte nu. Känslorna sitter då nästan utanpå henne och allt blir bara mycket. De vuxna försöker prata med henne och säga ”bry dig inte om dem”, men det hjälper henne inte. Hon vill inte ha några lösningar just då, hon vill bara känna sig förstådd. Men det är inte lätt när hon skiftar som hon gör.

Hemma brukar jag hålla om henne och efter en stund blir det lugnt igen. Man får ha mycket tålamod när man är förälder till ett barn som är så starkt och så skört på samma gång. Det är inte heller så lätt när man inte riktigt vet vilken ålder man träffar på under dagen. Och hon kan naturligtvis inte hjälpa det.

Ibland blir jag bara trött. Då vill jag nästan själv lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Men jag gör inte det. Jag är ju ändå vuxen.

Hur ska vi ta hand om Axel?

I veckan som kommer är det många barn som ska börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Många längtar tillbaka för att träffa kompisarna igen, medan vissa nästan bara längtar efter en sak – att få lära sig nya saker. Det borde vara en självklarhet att få den möjligheten i skolan och för de allra flesta barn, väntar nya spännande utmaningar. Men, tyvärr inte för alla.

Axel ska börja i tvåan. Han lärde sig läsa som fyraåring och har sedan dess varit bokslukare. Det borde vara en lärares dröm att möta en elev som inget hellre vill än läsa, men så som det ser ut på många skolor idag, blir det istället besvärligt. Hemma håller han till exempel på att läsa Harry Potter-serien, men det blir oerhört svårt för läraren att möta honom på den nivån. Förutom läsningen, har Axel generellt väldigt lätt för att ta till sig ny kunskap och behöver oftast inte mer än en eller två repetitioner för att förstå något nytt.

Att som lärare möta en elev som har en så mycket högre inlärningshastighet än de flesta, är inte lätt. Det är precis lika svårt som att möta någon som behöver väsentligt fler repetitioner än genomsnittseleven. Men, skillnaden är att för de elever som tar längre tid på sig att lära sig saker, där sätter vi in resurser och vi förstår att det krävs individuella anpassningar för att det ska fungera. Vad vi inte tänker på är att Axel också behöver någon form av specialundervisning för att han inte ska börja tappa gnistan.

I dagens skola finns det tyvärr alldeles för många Axel-exempel som inte har fått de anpassningar som hade behövts. När dessa barn har gått ett antal år i skolan utan kunskapsmässigt motstånd, är det väldigt vanligt att det leder till olika slags problem. Antingen börjar eleven störa på lektionerna och får svårt med koncentrationen, eller lägger hen av och blir mer och mer passiviserad. Det är inte heller ovanligt att kompisrelationerna blir lidande och eleven får svårare att hantera det sociala spelet.

I nuläget saknas det tyvärr mycket kunskap ute på skolorna, om dessa barn som i grunden har en ovanligt stark längtan efter att lära sig saker. Jag hoppas att det snart blir ändring på detta, så att alla elever får samma möjlighet att utvecklas utifrån sin förmåga. Så om du är lärare och har en Axel eller någon liknade i din klass, tveka inte utan be om hjälp.