Jag kunde aldrig hålla tyst

Läs om Sandras upplevelser av sin skolgång. Hon är idag 20 år gammal och jag bad henne skriva ner sin berättelse som jag nu har fått möjlighet att dela här.

Först och främst tror jag att jag kan dra slutsatsen; jag var aldrig i skolan för att lära mig någonting annat än att vara tyst. Jag minns inte mycket av att skolan var en källa till kunskap. Inte egentligen. Den stora utmaningen låg alltid i att kunna hålla tyst. Att lyckas låta bli att ställa den där frågan. Eller kommentera orättvisor. Att inte bli arg när jag det kändes som lärarna ”behandlade mig som om jag var dum i huvudet”. De behandlade mig ju i själva verket som vilket barn som helst.

Jag började tidigt hata mig själv för att jag inte kunde hålla tyst. Jag kunde inte låta bli att säga ifrån när någon av mina klasskompisar blev orättvist behandlade. Jag lyckades aldrig. Det var en konstant kamp mellan att undvika konfrontation medan varenda cell i hela kroppen skrek åt en ”DU MÅSTE SÄGA NÅGOT!”. Min självbild var förvrängd så till den grad att jag hade börjat gymnasiet innan jag insåg att jag faktiskt inte var en rakt igenom dålig människa. Som barn drar man lätt slutsatsen att bra personer inte hamnar i bråk, bra elever får inte stanna kvar efter varje lektion, bra elever får inte samtal efter samtal hem till föräldrarna. Duktiga barn var absolut inte som jag.

Jag visste vad jag kunde åstadkomma akademiskt sett, men det var så oviktigt för mig i sammanhanget, att jag försökte lösa mina problem med att kväva min vilja att prestera. ”Vadå, att hänga med är ju inte så svårt?”. Jag räknade ut mattebok efter mattebok, jag vann sk. ”nobelpris” efter ”nobelpris” och jag läste ut bok efter bok. Jag fann aldrig en utmaning i skolarbetet. Den enda utmaning jag någonsin stod inför var diskutera med lärare. Något som under hela grundskolan aldrig har varit välkommet. Skolan gick ut på att få ett papper som man läst och förstått innan resten av klassen har fått sina. Att sitta med på timmeslånga genomgångar där du förstått 2 minuter in. Att räkna tal efter tal av likadana uppgifter. Att skriva sida efter sida av samma onödiga babbel. När detta hade blivit tillräckligt långtråkigt fanns det inte mycket annat att göra än börja tänka på annat, eller göra som jag gjorde; se till att man fick annat att tänka på.

Idag förstår jag varför mina upptåg inte var uppskattade. Alla hade inte förstått, alla hade inte räknat klart, men jag utgick ifrån att alla var precis som jag – att alla borde vilja ställa samma frågor som jag. Jag hade ingen aning om att jag 10 år senare skulle inse att jag inte var som alla andra, och att de andra i klassen inte alls tänkte precis som jag. Jag var så otroligt arg och frustrerad på hela vuxenvärlden. I mina ögon var det enda de gjorde att ljuga för mig, försöka lura mig, försöka få tyst för mig, behandla mig som om jag var dum i huvudet och sen se till att jag fick skäll för det.

Jag kan idag förstå lärarnas frustration. De såg att jag kunde prestera, men det faktum att jag ifrågasatte precis allt störde dem alldeles för mycket i undervisningen. Jag tror att man antog att jag ifrågasatte bara för att argumentera, för att vara respektlös och för att sätta dit dem. När jag i själva verket ville att alla fakta skulle gå ihop, och om de inte gjorde det ville jag fråga varför. Inte för att ifrågasätta lärarens kunnighet, men för att låta dem förklara vad det var JAG inte hade förstått.

En annan oro för lärarna i mitt fall var det faktum att jag alltid var ”ledaren i klassen”. Jag ville ALDRIG ha den platsen. Mina föräldrar har kallat mig ”den ofrivillige ledaren” sen jag gick på förskolan. Inte undra på att lärarna fick panik när klassens ledartyp hördes, syntes och ifrågasatte hela tiden. Jag kan idag förstå att man inte ville att klassen skulle ta efter mig. Att enda sättet att hålla koll på klassen var att sätta mig på plats. Gång på gång. Jag hamnade definitivt i kläm. Mina lärare ville inte ge mig för mycket luft, för då fick resten av klassen mer luft på köpet. Så istället försökte man vända klassen emot mig, och det sårar mig än idag då jag träffar gamla klasskompisar som har uppfattningen att jag bara var ute efter bråk hela tiden. Jag lärde mig tidigt att ta på mig skulden för precis allt. Om något hände i klassen, så var det ju jag som stod upp för alla. Om läraren felaktigt skällde ut någon, så var det ju jag som inte kunde hålla tyst. Det är lätt att skylla på den som syns och hörs. Och för mig som alltid var problemet var det ingen större smäll att ta.

Jag har gråtit mig igenom utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal, och fått höra gång på gång ”Sandra, du kan göra så mycket. Varför gör du inget bra av det?” Jo tack, att vara klassens ledare var totalt värdelöst, för det skulle bara innebära att jag var tvungen att ändra på precis allt jag är, för att jag skulle kunna göra någon nytta. Att ledarpositionen enbart skulle sätta mig i skiten. Idag håller jag mig så långt ifrån den platsen som möjligt för jag var ju aldrig en tillräckligt bra människa för att vara en ledare. Jag kunde aldrig hålla tyst.

2 reaktioner på ”Jag kunde aldrig hålla tyst

  1. Jag tror att de flesta av oss lärare har träffat en ”Sandra”, och jag hoppas att vi i framtiden kan lära oss av sådana historier. Enligt Ross Greene (Explosiva barn) finns det alltid en orsak till ett ”dåligt” beteende och hur ska eleven kunna ändra på detta om hen inte förstår sig själv?

    Gilla

  2. Jäkligt skönt att läsa din berättelse, jag känner väldigt mycket igen mig.

    Att lärarna blir aggressiva när man ställer frågor om deras beslut handlar om att de är osäkra. De vet själva ofta inte riktigt varför de gör saker, eller varför saker är som de är. Då blir de osäkra, och svarar med aggression när man frågar.

    För dem är det normalt att inte vara säker på saker, så därför förstår de inte varför nån annan inte nöjer sig med osäkerheten. Dessutom är de rädda för att känna sig dumma när de inte vet. Därifrån kommer aggression; de blir rädda.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s