Vikten av att möta motstånd och misslyckas

All motivation bygger på att det finns ett tydligt mål och ett ”nästa steg” i lärandeprocesser. För särskilt begåvade elever är det ofta så att de redan kan det som ska läras och då finns en väldigt stor risk att eleven slappnar av och snabbt förstår att det inte kommer att krävas någon ansträngning. Då finns ju möjligheten att börja tänka på något annat eller se till att det händer något annat i klassrummet vilket kanske inte heller gynnar de andra eleverna. Om detta händer i de tidigare årskurserna (eller redan i förskolan), kan det vara väldigt svårt för en lärare i de högre årskurserna, att se begåvningen bakom ett beteende som signalerar något helt annat.

Om man inte tidigt får lära sig att det krävs arbete för att lära sig nya saker, att det är viktigt med motstånd och att misslyckanden kan vara positiva lärdomar, är risken stor att man senare i skolåren (eller livet) inte kan hantera detta. En vuxen kvinna uttryckte sig så här: ”Jag trodde hela tiden i skolan att jag var för dum om jag inte förstod uppgiften direkt.” Hon hittade hela tiden strategier för att komma undan med en så liten ansträngning som möjligt men förstod inte att det inte var så för alla.

En annan konsekvens av för få utmaningar kan vara att eleven aldrig får någon studieteknik. Studieteknik behövs ju först när uppgifter börjar bli lite kluriga och om man kommer upp på högstadiet, gymnasiet eller universitetet utan att ha behövt anstränga sig, kan det bli väldigt tufft.

Nej, det borde vara en självklarhet att få uppgifter på rätt nivå men som många skolor är organiserade idag är det väldigt svårt att tillgodose alla olika behov i klassrummet. Och om vi dessutom inte vet vem som för länge sedan har gett upp och kanske underpresterar rejält, blir utmaningen stor även för oss lärare.

2 reaktioner på ”Vikten av att möta motstånd och misslyckas

  1. När jag var liten var det fult att vara intellektuellt begåvad. Däremot helt ok att vara bäst i idrott. Jag trodde att båda skulle vara ok nu. Att tävla och vinna skulle få vara positiva drivkrafter både med hjärnan och kroppen. Till min sorg är det istället tvärtom. Inget får barnen vara bäst i. Min sjuårings lärarinna har dyslexi och blev lärare i en arbetsmarknadsåtgärd. Tur för övrigt att vi inte undervisat barnen alls före skolstart. Att vi visserligen pratat mycket men lämnat allt tekniskt till skolan. Som läsande, skrivande och att räkna. Jag ser att barnen vars föräldrar tänkt att de ska få ett litet försprång nu har problemen vi ville undvika. Barnen är uttråkade, rastlösa och anses stökiga. Ju mer de kan desto värre är det. Visst är det konstigt hur det är?

    Gilla

  2. Varenda utvecklingssamtal har handlat om att ge vårt barn utmaningar på hans nivå, istället har han fått vara buffert till stökiga barn (han är fantastiskt skicklig på att ta folk). Vårterminerna brukar vara bättre, då har lärarna ”känt in klassen” färdigt och vissa lärare är så drivna att de kan hitta svårare uppgifter än de standard-svåra.
    Nu har jag gett upp skolan, för i höstas fick han räkna om det som han lärt sig för tre år sedan och när han påpekade det fick han en skriftlig disciplinvarning. Jag lär honom allt om hur man överlever svag-/normalbegåvade lärare och hur man håller låg profil när det behövs. Och vi har hemundervisning.
    Tack och lov är hans musiklärare en som verkligen utmanar honom. Hon åstadkommer mer på 40 min/vecka än vad skolan klarar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s