Förlåt älskade barn – vi visste inte!

En förälders berättelse:

Min son går i 3:an och är av allt att döma klassens största problem. Jag är själv lärare men trots det förstår jag inte hur det har kunnat bli som det har blivit i skolan. Att det har gått så långt. Han som alltid har haft så lätt för sig. Han som har ett makalöst stort ordförråd och älskar matte och engelska. Som är så social, som alltid vill väl och som aldrig sätter sig på tvären när man väl förklarat hur man tänker öppet och ärligt. Som alltid vill veta ”varför” så att det blir ordning i hans inre. Som inte gör som du säger om han själv har en bättre idé. Han som tycker det är väldigt viktigt att du har förstått honom rätt. ”Det blir något stort av honom!” sa förskolan. Det frågas av nyfikenhet och det är fantastiskt. Samtalsämnena tar aldrig slut. Vi förstår varandra. Men det är hemma det. Annat är det i skolan.

Det började egentligen i slutet av första klass. Vi förstod inte alls vad det handlade om. Vadå utanför och motsträvig? Vad är det som händer? Pratar vi om samma barn? Allt kändes suddigt och overkligt.

Möten och fler möten. Han vill inte vara med i lekar som ska träna social förmåga eftersom han tycker att det ”känns konstruerat”, han vill inte grupparbeta för han är ombedd att inte bestämma (och då gör ingen annan heller det och ingen blir klar och det är slöseri med tid) och han vill inte vara med på samlingen (”för jag behöver knappast någon träning i att våga prata inför andra och det går ju så lååångsamt”). Han avbryter sina klasskamrater, tar över, blir för entusiastisk (”ja, jag vet att jag bara är en av alla i klassen men jag glömmer bort det när det kommer något intressant”).

Men skolan förstår sig inte på hans förklaringar. Då vill han förklara igen. För att bli förstådd. Skolan kallar det att han ”fastnar”. Att man ska göra något för att det står i läroplanen är inte ett argument som biter på honom. Då gäspar han och himlar med ögonen. Det är inte heller bra.

”Varför ska jag skriva en egen faktatext om en författare baserat på en annan faktatext om samma författare? Då vet jag ju redan innan att min text blir sämre!” Han blänger på mig. ”Så klok!” tänker jag men säger det inte högt. Och så hafsar han ihop någonting som inte blir bra. Det händer tydligen ganska ofta i skolan att han gråter när han inte blir nöjd med resultatet. Då vill han göra om men tiden räcker inte till. Att vilja göra om och bättre kallas också att ”fastna”.

Engelskan är långsam. Full av enkla uppgifter. Försöker du gå utanför övningen och prata mer avancerat blir du tillsagd att hålla dig till uppgiften. Annars blir de andra besvikna på att du inte vill samarbeta. Tänk inte bara på dig själv. Tänk på de andra! ”Vi tittar på en barnslig engelsk serie där de säger samma saker hela tiden”. Snark. Nej, vad gör du? Sitter du och sover?

Vi har pratat om Tranströmers dikter hemma. Kostymen som sys i det tysta, betyder det att man ska acceptera döden? undrar han. I skolan tror han att vara bra i svenska är att ha fin handstil: ”Jag får träna på det hela, hela tiden.” Men handstilen är fortfarande ful. Kanske fulast i klassen.

Hemma räknar vi i 6:ans mattebok fast han bara går i 3:an. Liksom i smyg. ”Han fick svårare matte en gång men det klarade han inte”, sa skolan vid ett tillfälle. Alltså: provat en gång. Skulle han lära sig själv? Utan undervisning? Han vet inte om hur bra han är på matte för det har hans lärare inte berättat. För då kanske han blir mallig. Och då kanske de andra barnen blir irriterade och då kanske det blir jobbigt. Tänk på de andra! Gäller det alla? Kan man utgå från att den fotbollstokige klasskamraten blivit ombedd att tona ned sitt spel på rasten så att ingen ska bli avundsjuk?

”Det verkar vara någon sorts diagnos”, säger läraren. ”Han fastnar ju hela tiden, har svårt att se andras behov och leker inte normalt! ”Nej, det är något annat”, tänker jag. Man kan inte ha en diagnos mellan 8.20 och 14 på vardagarna och sedan låta bli att ha det när man kommer hem. Men vad är det då? Varför blir det sådana problem i skolan?

Jag börjar förstå att min son är särskilt begåvad. Inte ouppfostrad. Inte elak. Inte lat. Förlåt älskade barn – vi visste inte! Aldrig mer ska jag skälla på dig att ”bara göra som de säger” i skolan. Du säger att du älskar att lära dig och än så länge är skolan synonymt med det. Men hur länge? Du ska ta hänsyn till alla andras behov och känslor, hela tiden, varje dag och vara lagom. Men du är inte lagom. Du har aldrig försvunnit i mängden. Du är inte normen. Du konstaterar: ”De som är födda lugna och tysta har fördel i skolan. Jag är ju tyvärr inte så.”

70 reaktioner på ”Förlåt älskade barn – vi visste inte!

  1. *Phew* den här var faktiskt jobbig att läsa, ganska mycket ångest.
    Gick själv i en bra skola fram till åk4 där man fick röra sig framåt i den takt man kunde vilket gjorde att man låg både före och efter kursplanen beroende på ämne och färdighet.
    Sedan hamnade jag på landet där alla skulle formas efter samma form och det inte fanns möjlighet att byta skola eller klass. Det vart inte mycket gjort dom två år jag gick där och studieglädjen infann sig inte igen förrän efter halva åk9.

    Har nu en 5åring som verkar ha samma tendenser, sedan förra året försöker vi aktivt hitta vilka alternativ som finns i staden vi bor i för att kunna få ungen i en skola där hon skulle fungera.

    Gilla

  2. Min situation exakt. Jag kunde redan läsa, skriva och räkna när jag började första klass. Det slutade med att de satte mig i korridoren ”för att jag skulle få lära mig i min egen takt” sa de, men egentligen ville de naturligtvis bara bli av med mig. Eftersom jag var ett barn så litade jag på dom, de var ju vuxna. Man har ju inga referenser eftersom man är ny i livet, så man förstår ju inte hur skadad man blir av att få sitta ensam i en korridor. ”Ja men krångla inte nu, det blir roligt, snälla, snälla gör som vi säger någon gång”. Och jag var snäll, snäll, och det var inte de.

    Tyvärr var mina föräldrar upptagna med sina karriärer och skällde bara på mig för att jag inte gjorde som jag skulle. De hade ingen aning om vad som pågick i skolan trots mina oräknerliga protester och verbala, skriftliga och fysiska rop på hjälp, som jag naturligtvis inte förstod själv vad de var. De hade inte tid och lärarna sa ju att det var jag som var problematisk.

    De åren man sitter av i de fängelse som den svenska skolan utgör är de viktigaste åren man har när det gäller att forma sina intellektuella förmågor. Det är enda chansen man har i livet, faktiskt, att lära sig disciplin och fokus.

    Jag blev istället expert på att dagdrömma och fly bort i tankarna.

    Eftersom jag har misslyckats i livet så får jag ju tyvärr inte uttala mig i ämnet, det får man bara om det hela har runnit av en som vatten på en gås, vilket det naturligtvis aldrig gör om man verkligen har drabbats.

    Så vi kommer få käcka lösningsförslag och sedan blir det en utredning som inte leder någon vart. Och allt fortsätter som vanligt.

    Gilla

  3. Har egen erfarenhet ifrån 1970-talet, där jag och min bäste kompis gjorde färdigt matematikböckerna (Hej Matematik) i både 2:an och 3:an, långt tidigare än planerat. Våra två klassföreståndare vågade inte att släppa oss på de böcker för efterkommande årskurser, så vi fick vara med och hjälp alla andra. Vi var självgående i ämnet och lärde oss utan att någon förklarade, så det var inte problemet i sig. Snarare att vi skulle komma för långt före övriga i klassen och att lärarna möjligen var rädda för att det skulle komma en dag, där vi var mogna att lära oss matematik som var för kvalificerad för våra lärare.

    Idag spelar detta mindre roll för min del, för när puberteten kom så ”blommade” min ADHD ut, med både intresse för och förmåga att lära in minskade kraftigt, för att göra det svårt under gymnasietiden och därefter …

    Gilla

  4. Vi betalar skatt för att bekosta skola, vård och omsorg. Men kanske har vi inte insett att partipolitikerna har flyttat våra skattepengar till områden de själva hellre vill delta i (typ EU). Klasserna är för stora, många vuxna har plockats bort från skolorna (flera funktioner som tidigare var del barnens vardag), lärarna har blivit ålagda totalkontroll på varenda barn (kallas dokumentation)…osv. Trots att det borde gått åt andra hållet….minska klasserna, fler lärare/pedagoger, bättre skolgårdar, närproducerad mat till alla skolbespisningar skötta av välutbildade kockar…osv.
    MEN det är bara vi alla som kan kräva detta….knappast kommer någon enda av dagens partipolitiker att arbeta för denna helomvändning – det får vi göra själva. Men vi kan i alla fall vända dem ryggen och börja rösta på oss själva. Innan det blir nytt val bör man läsa in sig på vad Direktdemokrati kan erbjuda i möjligheten att själva bygga ett bättre samhälle. För nu går allt utför – min dotters klass är nu 46 elever.

    Gilla

  5. Hur sjutton ska man som förälder göra vid såna här sittustioner? Att ha ett barn som inte ”passar in” i klassen oavsett om de är sk duktiga eller rent dåliga på att lära sig hur ska man göra då?
    Alla är inte lika men i skolan ska man vara det. Annars har man en diagnos, det är aldrig skolsituationen det beror på utan den enskilde eleven, suck!

    Gilla

  6. ”Man kan inte ha en diagnos mellan 8.20 och 14 på vardagarna och sedan låta bli att ha det när man kommer hem.”

    Förvisso inte, men man kan mycket väl ha en störning som hanteras väl av familjen men dåligt av skolan. Jag har själv autism och känner igen mig något fruktansvärt, ända ned till de förudmjukande lätta engelskalektionerna och risiga handstilen. Jag kan naturligtvis inte diagnosticera någon jag läst om på internet, men att kräva vettiga förklaringar, avfärda ”onödiga” sociala konventioner, vara noggrann med att allt går till på vad man själv anser vara ”rätt” sätt, ”fastna” när man misslyckas med att kommunicera, ”överdriven” entusiasm för intressanta områden, hödljuddhet och till och med småsaker som dålig handstil är alla typiska autism-symptom.

    Och vet ni vad? Man kan ha en diagnos OCH vara särskilt begåvad. Man kan behöva få vara ensam i ett grupprum ibland för att man inte klarar att socialisera OCH behöva få gå före i matteboken. Det viktiga är att man fokuserar på individens förutsättningar och inte fastnar i vare sig jantelagen eller tron att alla ens problem utgår från att barnet helt enkelt är smartare än alla andra.

    Gilla

  7. Det som är bra om barnen faktiskt får en diagnos är att de har rätt till hjälp, det betyder att de kan få en pedagog för sig själv, och det är då lättare att anpassa undervisningen till individen. Är man lärare till 30 ungar blir alla som inte följer det som alla andra barn gör ”problembarnen”, bara för att man inte har tiden till att anpassa undervisningen till varje individ, speciellt inte om man har flera ”problembarn” i klassen

    Liked by 1 person

    1. Visst kan diagnoser vara till stor nytta om det nu verkligen handlar om en sådan. Det är dock inte vår uppgift i skolan att sätta diagnoser och oavsett vad det är, ska vi möta eleverna efter de individer de är. Sen har tyvärr förekommit att särskilt begåvade barn har fått diagnoser som senare har visat sig vara felaktiga. I grunden handlar det väl om att bli sedd för den man är, oavsett vilket ”fack” man hamnar i.

      Gilla

  8. Så bra. Känner igen det här (fast Tranströmmer pratar vi aldrig, och bråkttal det är klurigt). Mitt barn är inte den gråa massan som funkar bäst i den svenska skolan. Han är inte som jag var. Vilken tur att vi insåg det och kunna hitta sätt för honom att fungera, fast att han inte är som alla andra (och så glada vi är för det).

    Gilla

  9. Jag hade samma problem som ung i Danmark, och mina barn i Sverige. Som tur flyttade min foraldrar och jag fick ga i skolan i utlandet. Mina barn hade valdigt stora problem (kande igen dem i din text). Nu ar vi i Skottland och det ar det basta vi har gjort. Bade skolan, gymnasiet och numera universitet passer alla, och har en enorm flexibilitet. Later hart, men flytt, eller skick er son i skolan bort fran Sverige, och lat honom vaxa och upptacka sina moljligheter.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s