Förlåt älskade barn – vi visste inte!

En förälders berättelse:

Min son går i 3:an och är av allt att döma klassens största problem. Jag är själv lärare men trots det förstår jag inte hur det har kunnat bli som det har blivit i skolan. Att det har gått så långt. Han som alltid har haft så lätt för sig. Han som har ett makalöst stort ordförråd och älskar matte och engelska. Som är så social, som alltid vill väl och som aldrig sätter sig på tvären när man väl förklarat hur man tänker öppet och ärligt. Som alltid vill veta ”varför” så att det blir ordning i hans inre. Som inte gör som du säger om han själv har en bättre idé. Han som tycker det är väldigt viktigt att du har förstått honom rätt. ”Det blir något stort av honom!” sa förskolan. Det frågas av nyfikenhet och det är fantastiskt. Samtalsämnena tar aldrig slut. Vi förstår varandra. Men det är hemma det. Annat är det i skolan.

Det började egentligen i slutet av första klass. Vi förstod inte alls vad det handlade om. Vadå utanför och motsträvig? Vad är det som händer? Pratar vi om samma barn? Allt kändes suddigt och overkligt.

Möten och fler möten. Han vill inte vara med i lekar som ska träna social förmåga eftersom han tycker att det ”känns konstruerat”, han vill inte grupparbeta för han är ombedd att inte bestämma (och då gör ingen annan heller det och ingen blir klar och det är slöseri med tid) och han vill inte vara med på samlingen (”för jag behöver knappast någon träning i att våga prata inför andra och det går ju så lååångsamt”). Han avbryter sina klasskamrater, tar över, blir för entusiastisk (”ja, jag vet att jag bara är en av alla i klassen men jag glömmer bort det när det kommer något intressant”).

Men skolan förstår sig inte på hans förklaringar. Då vill han förklara igen. För att bli förstådd. Skolan kallar det att han ”fastnar”. Att man ska göra något för att det står i läroplanen är inte ett argument som biter på honom. Då gäspar han och himlar med ögonen. Det är inte heller bra.

”Varför ska jag skriva en egen faktatext om en författare baserat på en annan faktatext om samma författare? Då vet jag ju redan innan att min text blir sämre!” Han blänger på mig. ”Så klok!” tänker jag men säger det inte högt. Och så hafsar han ihop någonting som inte blir bra. Det händer tydligen ganska ofta i skolan att han gråter när han inte blir nöjd med resultatet. Då vill han göra om men tiden räcker inte till. Att vilja göra om och bättre kallas också att ”fastna”.

Engelskan är långsam. Full av enkla uppgifter. Försöker du gå utanför övningen och prata mer avancerat blir du tillsagd att hålla dig till uppgiften. Annars blir de andra besvikna på att du inte vill samarbeta. Tänk inte bara på dig själv. Tänk på de andra! ”Vi tittar på en barnslig engelsk serie där de säger samma saker hela tiden”. Snark. Nej, vad gör du? Sitter du och sover?

Vi har pratat om Tranströmers dikter hemma. Kostymen som sys i det tysta, betyder det att man ska acceptera döden? undrar han. I skolan tror han att vara bra i svenska är att ha fin handstil: ”Jag får träna på det hela, hela tiden.” Men handstilen är fortfarande ful. Kanske fulast i klassen.

Hemma räknar vi i 6:ans mattebok fast han bara går i 3:an. Liksom i smyg. ”Han fick svårare matte en gång men det klarade han inte”, sa skolan vid ett tillfälle. Alltså: provat en gång. Skulle han lära sig själv? Utan undervisning? Han vet inte om hur bra han är på matte för det har hans lärare inte berättat. För då kanske han blir mallig. Och då kanske de andra barnen blir irriterade och då kanske det blir jobbigt. Tänk på de andra! Gäller det alla? Kan man utgå från att den fotbollstokige klasskamraten blivit ombedd att tona ned sitt spel på rasten så att ingen ska bli avundsjuk?

”Det verkar vara någon sorts diagnos”, säger läraren. ”Han fastnar ju hela tiden, har svårt att se andras behov och leker inte normalt! ”Nej, det är något annat”, tänker jag. Man kan inte ha en diagnos mellan 8.20 och 14 på vardagarna och sedan låta bli att ha det när man kommer hem. Men vad är det då? Varför blir det sådana problem i skolan?

Jag börjar förstå att min son är särskilt begåvad. Inte ouppfostrad. Inte elak. Inte lat. Förlåt älskade barn – vi visste inte! Aldrig mer ska jag skälla på dig att ”bara göra som de säger” i skolan. Du säger att du älskar att lära dig och än så länge är skolan synonymt med det. Men hur länge? Du ska ta hänsyn till alla andras behov och känslor, hela tiden, varje dag och vara lagom. Men du är inte lagom. Du har aldrig försvunnit i mängden. Du är inte normen. Du konstaterar: ”De som är födda lugna och tysta har fördel i skolan. Jag är ju tyvärr inte så.”

70 reaktioner på ”Förlåt älskade barn – vi visste inte!

  1. Den pojke du beskriver skulle kunna vara min son – för 25 år sedan. Att så lite har hänt i vår förståelse för människors olikheter. Lycka till!

    Gilla

  2. Det verkar som att de vuxna i barnets närhet brister i att kunna motivera varför uppgifter borde göras. Att skriva en text som redan är skriven och riskera att få den sämre må vara sant om man är kortsiktigt resultatinriktad. Texten är ju inte till för att utveckla resonemanget i frågan utan för att utveckla barnets omformuleringsförmåga. Ett barn som ifrågasätter detta gör det bara tills hen fått den akademiska världens system förklarat för sig. Om man förklarar det med att barnet må göra det för att det står i skolplanen då borde man kanske byta yrke.

    Gilla

  3. Usch, så jag känner igen mig själv från de första skolåren. Jag skulle kunna skriva en bok om ämnet. Men jag hade tur, eftersom jag växte upp i en liten by i Norrland där det tack vare små klasser gick att anpassa undervisningen för alla elevers behov. Jag fick läsa högt för andra barn redan på dagis, och börja med 3:ans läsebok när jag själv gick i ettan. Samtidigt fick min bästa vän gå om en årskurs för att komma ikapp – medan andra elever följde takten i läroplanen. Det är jag enormt tacksam för idag, och det gör ont i hjärtat att läsa om barn som fortfarande (mer än 25 år efter att jag börjat skolan) inte får utvecklas i sin egen takt. Hur kan jag som vuxen hjälpa att förändra skolans syn på ”begåvade barn”? (jag har svårt att använda begreppet, eftersom det brukar bli en distraktion från ämnet och förvandla sakliga frågeställningar till vinklingar om elitism – vilket är så fel det bara kan vara)

    Gilla

    1. Andreas, du kan om du vill ta kontakt med mig via den här bloggen om du känner att du har något att dela med dig av. Roligt att du känner dig så nöjd med din egen skolgång!

      Gilla

  4. Byt skola och hitta lärare som förstår sig på din son. Varför är det inte ok i vissa skolor att var duktig att vilja veta annat än det du ska lära dig. Där jag jobbar som förskolelärare har jag 6 åringar som läser i läseböcker för år 2 och 6åringar som arbetar i mattebok som är avsedd för år 2. Det viktigaste är ju att se till att de kan och får med sig alla bitar de behöver, men man stärks av att var bra på något.
    Min egna dotter har gått på samma skola, hon hoppade över år 5 för hon hade klarat alla målen för år 5 redan i 4:an. Ge din son en stor kram och puscha honom.

    Gilla

  5. Jag tycker det låter mer som att lärarna har problem med någon som inte gör livet enkelt för dem. ”Riktiga” lärare blir glada när de hittar ett intresserat och begåvat barn, de andra blir bara hotade. Vad bra ändå att du har tid och ork att utveckla din sons förmågor! Byt skola!

    Gilla

  6. Lärarna har väl lika mycket problem med alla som är lågpresterande. Det spelar egentligen ingen roll om man kan lite mer eller mindre, ett klassrum är som samhället menat att anpassa sig till, som ett slags kollektiv, vilket mycket fortsätter vara resten av livet. Det viktigaste är som jag ser det att ge sina barn sociala verktyg, intellektuell kunskap är nog inget som ger naturligt flyt i klass tre, utan viktigare är nog att lära ungarna följsamhet, kanske att inte allt de gör är något föräldrarna borde underblåsa som så märkvärdigt. Sen att det skulle finnas ”överkurs” att ta till till de tidiga barnen likväl som extraresurser till eftersläntrarna. Din son låter ju inte så ”rolig” att ha i klassrummet varken för läraren eller klasskompisarna om han hela tiden ska styra och störa för att han är van hemma att få det på sitt vis där föräldrar har tid att vänta ut och förklara, för att han ska fungera. Ta nu inte mina bångstyriga rader som enbart elak kritik, jag vill nog bara se det du beskriver på ett annat vis än det som en färgad förälder ser, när det gäller sonen är du förälder och inte lärare.

    Gilla

    1. Forskning visar att föräldrar till särskilt begåvade barn sällan har fel gällande barnets begåvning. De kan till och med ibland underskatta barnets förmåga. Jante är också väldigt stark och många föräldrar känner att de inte kan prata om detta med folk i sin omgivning. Dr Ross Greene som bl a har skrivit boken ”Exposiva barn” menar att barn gör rätt om de kan. Om ett barn fortsätter att bete sig som man inte bör göra i ett klassrum, måste man fundera över varför det inte fungerar. När det gäller särskilt begåvade barn, har det visat sig att många blir lugnare om de får utmaningar på rätt nivå.

      Gilla

  7. Det är för dessa barn jag kommer leda ett skolutvecklingsprojekt under de kommande två åren. Jag hoppas så innerligt att det ska bli många lärare från årskurs F-3 som ska delta. Här kommer vi visserligen fokusera på matematik men jag hoppas att kunskapen och idéer kommer smitta av sig till andra ämnen. Jag vill inte en gång till som gymnasielärare träffa elever med randiga armar som har spår efter grundskoletiden då de kände sig som mest ensamma och annorlunda. För att! De kunde mer och ville lära sig mer! Det är inte alltid lusten att lära orkar med att stanna kvar då!

    Liked by 3 people

  8. Är tacksam att jag hade riktiga lärare när jag gick i skolan som fokuserade på att lära ut istället för att fokusera på fel, brister, avvikande sätt som kunde eventuellt likna en diagnos.

    Liked by 1 person

  9. Din son verkar rätt i huvudet men på fel plats. Tänker spontant att kanske t ex en Montessori-skola skulle utveckla din son bättre?

    Gilla

  10. Hoppas din fina son lyckas hålla ut, med sina föräldrars hjälp. För där på andra sidan kommer hans begåvning att synas och uppmärksammas. Blir ledsen när jag läser. De svagaste och de mest begåvade hamnar i kläm. De svagaste känner vi till och sätter in resurser för. Men de begåvade… Hoppas som sagt han håller ut. Kram till er

    Gilla

  11. Kära förälder!
    Din sons berättelse är som en upprepning av min berättelse, när jag gick i skolan för över 50 år sedan. Det slutade med att jag var så uttråkad att jag satt av lektionerna i drömmar om sol, bad och ridturer. Trots det hade jag höga betyg, men det skapade en misstro mot auktoriteter som har följt mig genom livet. Vad väntade de sig, när jag inte fick göra annat i skolan än rita för att jag låg före resten av klassen i tre år, tills jag äntligen fick hoppa över en klass och skolan blev lite mer intressant.
    Först när jag var över 50 år fick jag förklaringen till min ovilja att ”rätta in mig i ledet”.
    Jag är indigo! Jag är ganska säker på att även din son är det. Googla på indigobarn och se om du känner igen beskrivningen. Lycka till, och jag hoppas innerligt att din son får den förståelse som han förtjänar.
    Kramar till er båda.

    Gilla

  12. Jag är kanske den enda som inte riktigt ser det såsom Du ser det! Jag har själv en dotter som de misstänker är särbegåvad men det är inte samma som att inte kunna dämpa sig, ge andra plats osv…min dotter är ödmjuk, frågvis när det passar sig, lite tillbakadragen och socialt anpassningsbar. Hon kan själv säga ”jag tänkte så och så men sa inget för alla ska få prata på dagis”….

    Sen köper jag inte ”man kan inte ha en diagnos mellan 8-14″…nej, det kan man såklart inte men då jag även har ett ”diagnos-barn” så vet jag att symtom från en diagnos kan yttra sig vid olika tillfällen och i olika situationer- för mitt barn yttrar det sig enbart i skolan med stressiga miljöer, många barn, krav på koncentration osv medan det hemma inte märks alls…det betyder inte att han inte har en diagnos även hemma men en diagnos yttrar sig olik vid olika tillfällen!

    Jag tycke alltid man ska ta skolpersonalens funderingar på allvar, de har sett oändligt många fler barn än en mamma har- de ser även saken mer objektivt än vad en mamma gör!

    Att inte kunna ta ngn annans perspektiv, inte ge andra plats och inte kunna dämpa sig låter i mina öron som ngt annat….dock inte sagt att man inte kan vara särbegåvad och ha en diagnos samtidigt!

    Liked by 1 person

  13. Hur var det nu… Gilla olika… Nähh inte i Sverige där tar vi alla, olika strumpor en dag om året för att visa att olika också bra, men sen tar det stopp och jante tar över. Se till att han inte knäcks i skolan… Låt honom veta att för er är han bäst och det gör inget att han är kaxig… Jobs på Apple var så kaxig att han fick sparken från Applen en gång…

    Gilla

  14. Själv kunde jag läsa flytande i första klass 1983 när jag började i en ”betongskola” i Malmö. Självlärd, en dag bara knäckte jag koden. Föräldrarna har inte gjort nåt särskilt, det var inte inne att lära barnen en massa innan skolan då, inte som nu. Lärarinnan fick plocka fram treans böcker till mig som jag satt och läste i själv medan andra satt och försökte få ihop SSSS-OOO-LLL…sol. Byt skola illa kvickt och ta reda på vilken skola som bäst möter din sons behov, även om det så är en flytt som är nödvändig.

    Gilla

  15. Bra att du nämner begreppet Indigo Satira för det var det min kommentar och tips är att studera begreppet Indigo. Ska ni googla på begreppet Indigo så föreslår jag att ni börjar att gå till källan och kvinnan Nancy Anne Tappe som var den som ”grundade” begreppet redan på 60-talet (Jag hann att träffa henne innan hon gick bort) http://www.nancyanntappe.com/home och http://www.allaboutindigos.com/ För nu har det blivit en ”business” och det kan vara svårt att sortera relevant information ifrån kommersiella och andliga budskap. Ni kan också läsa min senaste blogg: IN AN INDIGOS MIND- A STORY ABOUT HOW IT IS TO BE AN INDIGO http://lifespidersystem.com/in-an-indigos-mind-a-story-about-how-it-is-to-be-an-indigo-and-if-your-are-curious-to-find-out-if-you-are-an-indigo-do-the-free-indigo-test/ Där hittar ni också ett Indigo-test om du undrar om du eller ditt barn är en indigo. Är du ”vuxen” kan du göra testet även om du inte är en indigo och du kommer att känna igen och relatera egenskaper/beteende/färdigheter hos ditt/dina barn.

    Gilla

  16. Hälsa din son att han är fantastisk! Han måste bara lära sig att vissa saker får man ta lite lagom allvarligt, vilket i och för sig kan vara jättesvårt. Skolan är ju tyvärr en sådan sak, som man på något sätt bara måste ta sig igenom. Det finns ju inte så mycket utrymme för någon annan väg i en så ung människas liv. Förhoppningen är ju att han kan hitta sina ljuspunkter och sina vägar genom skolans värld, så att det inte bara blir ett likriktat helvete. Med din hjälp ordnar det sig säkert! Lotsa varligt! Det kan vara jättesvårt att vara för duktig ibland, eller vilja arbeta på ett annat sätt än det som är poppis bland pedagogerna just då. Ibland försöka stå ut/ibland försöka slinka en egen väg(man ska inte skämmas för att man ordnar det så att man trivs själv ibland också!)/ibland försöka lära sig nåt om hur andra funkar också.
    Varma hälsningar från en som haft det oförskämt lätt i skolan, men som så gott som alltid hatat grupparbete(jo, ett fruktansvärt slöseri med tid, han har så rätt!)

    Gilla

  17. helt sjukt vad dom händer i vår värld. Nu för tiden stoppar dom barnen fulla med amfetamin å mediciner för de tror att nåt e fel på barnet. Vad de inte tänker på är långsiktsförstörelsen på de barnet efter år av droger. Fö vad? Han är livlig å aktiv i klassrummet? Sjukt.
    2015 tycker man de borde gått framåt med utbildningen. Dock verkar de inte så.

    Gilla

    1. Nja, Morgan, det är ofta frågan om betydligt större problem än livlighet i klassrummet. Misshandel av klasskamrater, självmordstankar, självskadebeteenden, ständiga sociala och akademiska misslyckanden osv.

      Gilla

  18. Ibland behöver vi ställa oss frågan – vem äger problemet?
    När jag läser det du beskriver så svarar jag spontant skolan, i mina ögon behöver skolan ”diagnostisera” sig själv. Skolan behöver hitta verktyg, strategier och förhållningssätt som leder till att alla barn blir sedda, utmanade och respekterade.
    Jag förundras fortfarande över hur samhället alltid ska hitta fel och brister hos alla andra. Vi kan inte förändra andra men vi kan förändra oss själva i bemötandet av andra och det ger ringar på vattnet.
    Lycka till!

    Liked by 1 person

  19. Jag var ett sånt barn. Fick hoppa över en klass, från tvåan till fyran. Kanske kan det vara något som skulle kunna hjälpa din son. Det räckte såklart inte med bara en klass, men det blev bättre! Som tur var har jag haft föräldrar som utmanat mig på hemmaplan. Men det verkar ni också göra 🙂 hälsningar från en helt okej stimulerad tjugofyraåring

    Gilla

  20. Känner igen det mesta! Min son var likadan, fast även krävande hemma. Läste uppslagsverk vid 4-årsålder och ville diskutera Israel-Palestinakonflikten vid 7.
    Fast ignorera inte lärarnas prat om diagnos. Bara för att ni kan handskas med ert underbarn/underbara barn hemma betyder inte att han inte också kan ha en diagnos.
    Jag stoppade huvudet i sanden för mycket. 😦 Ha en öppen dialog med skolan.

    Gilla

  21. Hans utmaning ligger på ett annat plan, det sociala. Hur kan han fortsätta vara sig själv och göra det bästa av sin begåvning samtidigt som han försöker vara en tillgång för gruppen? En kraftkälla i klassen och ett stöd för sina kamrater? Jag var ett försigkommet barn som läste flytande vid 2 1/2 års ålder. Jag lärde mig aldrig det. Jag försökte dölja min begåvning för att inte provocera, både elever och lärare. Det har inte varit till glädje i mitt liv att lära mig att verka dummare än jag är. Kanske borde han byta skola.

    Gilla

  22. Känner igen mig, som barn och till viss del fortfarande….
    Önskar er lycka till

    Changing education paradigms
    11 minuter jag önskar att alla ville ta del av och dela.

    Gilla

  23. Du beskriver min son när han började förskoleklass. När han började tvåan blev han, inför mig utskälld av sin lärare. Varför? han hade gjort 2 sidor för mycket i matteläxan….. När han gick vårterminen i 2:an bytte vi, efter det fick vi en ny son som inte hade konstant magont och huvudvärk. När han gått 1 år sa äldsta dottern (då 19 år) ”varför bytte ni inte åt mig?”

    Gilla

  24. Vaken, intelligent, idérik, analytisk, ifrågasättande passar tydligen inte i vår skola. Jag har som folkhögskollärare mött många av dem som vuxna med knäckt självförtroende och vet att man kan komma igen. Men varför låta det ske? Det är något grundläggande fel på skolan som inte kan klara av dessa barn utan i stället pekar ut dem som avvikare.

    Gilla

  25. Byt skola för allt i världen!! Engelska skolan kanske vore ett bra alternativ om möjligheten finns, eller åtminstone en mindre skola med färre elever per lärare… Lycka till!!!

    Gilla

  26. Jag känner så med din son. Min skolgång för 35 år sen bestod av långa, tråkiga och oinspirerade dagar där jag lärde mig att vara lat och att ständigt lägga band på mig när jag ville dra iväg. Epiteten ”frågvis”, ”ouppfostrad” och ”uppkäftig” var tema för kvartssamtalen. Man ville att jag skulle skämmas för att jag rättade SO-läraren som helt uppenbart inte haft tillräckligt med intresse för paleontologi eller grekisk mytologi för att lära ut korrekta fakta, utan serverade smörja. Mitt specialarbete i biologi fick jag rätta själv, då läraren tyckte det var ”för krångligt”. Vägen fram till universitetsstudierna lärde mig *inte* vikten av träget eller regelbundet arbete. Det ”gick ju ändå”. Dessutom blev jag helt oförberedd för de tillfällena då jag faktiskt *inte* begrep med en gång, vilket skapade nattsvart förtvivlan varje gång, då jag inte hade lärt mig att vare sig kämpa eller att gå bet.
    Påståendet att skolan skulle ha lika svårt med barnen som inte håller samma tempo som mittfåran och halkar efter, håller jag absolut inte med. Det är min upprepade erfarenhet att man helst drar ner det allmänna tempot till de långsammare eleverna. Det finns resurser i form av extra och skräddarsytt stöd till de som inte uppnår målen, vilket ju är självklart. Dessvärre lämnas de snabbare barnen hän till att sysselsätta sig själva utan att erbjudas stöd i egna, lika personligt utformade utmaningar.
    När jag läser övriga inlägg, tänker jag bara en stilla tanke att det fortfarande verkar vara så fult och förbjudet att kalla någon (eller Gud förbjude sig själv) för intelligent. Det skapas omskrivningar som ”särbegåvad”, ”indigo” eller ”i avsaknad på diagnos”. När blev ”smart” ett skällsord?

    Gilla

    1. JannaJ: Jag förstår vad du menar men det är väl så att man har börjat omdefiniera det som traditionellt sätt kallats intelligens, dvs. den logiska intelligensen till att omfatta fler typer av begåvningar. Min bror tillhör dem som har högst intelligens i landet vilket han vet genom att göra Mensa-testet och är verkligen klassiskt smart och intelligent. Däremot skulle jag kanske inte kalla honom särbegåvad eftersom det inrymmer andra förmågor, som dock är utöver det vanliga. Jag länkade längre upp till en intressant forskning om detta, längre upp i tråden, kolla den. Den forskningen är jätteintressant och visar på skillnaderna mellan de två begreppen särbegåvad och intelligent – då intelligent som kopplad till just tester för logisk intelligens. Hoppas i övrigt att du får utlopp för din egen intelligens som vuxen!

      Gilla

  27. Det är inte ditt barn det är fel på. Det är skolan/skolsystemet/skolformen det är fel på.
    Jag är själv lärare och ser elever som ditt barn varje dag. De passar inte in i normen. Och de mår ofta dåligt av att försöka pressa sig in i den, ännu hellre att försöka förstå den.
    I den bästa av världar fungerar en skola för alla. Men inte i verkligheten. I verkligheten är människor alldeles för olika!
    Och jag önskar att fler föräldrar till särskilt begåvade barn skulle vara snabbare på att byta till en skola/skolform som bättre kan möta deras barn där de är. För den ”vanliga” skolan klarar inte det tillräckligt bra.
    Lycka till!

    Gilla

  28. Tack för att du belyser detta på ett så tydligt och sakligt sätt. Det kunde lika gärna vara min 7 åring du skriver om. Det gör ont i mammahjärtat när ens son, med alla fantastiska egenskaper han besitter som i alla andra sammanhang bemöts med så mycket positiv feedback framförallt från vuxenvärlden, ska stöpas om och får tydliga signaler att han inte duger och passar in. Det enda vi föräldrar kan göra är att aldrig tystna eller ge upp utan rusta oss för att strida för våra barn. Lycka till!

    Gilla

  29. Relationen är det viktiga. I goda relationer är gränssättning sällan ett problem. I goda relationer kan vuxna utöva sin makt (oundvikligt ibland) i trygg förvissning att den grundas på respekt och välvilja.
    Att inte våga testa och vara med som skolan säger tyder på dålig självkänsla och oro för att göra fel. Barn vill naturligt vara med och höra samman med andra.
    Att agera ut hemma är normalt. Att göra det inför andra betydelsefulla vuxna tyder på annat.
    Däremot håller jag med om att skolan bättre behöver tillvarata mångfald och olikheter.

    Gilla

  30. Tack för alla tankar och kommentarer kring inlägget. Jag tycker det är så oerhört viktigt att alla barn i skolan blir sedda för den de är och ”dåliga beteenden” är alltid signaler på något annat. Ett särskilt begåvat barn uttryckte sig så här: ”Att gå i skolan är som att vänta vid en busshållplats på en buss som aldrig kommer”. Tala om att det måste skapa frustration att gå med en sådan känsla. Dessutom har många av dessa barn nästan som ett ”sjätte sinne” och känner av om läraren bryr sig på riktigt. Om barnet går med känslan att den vuxne bara tycker att hen är jobbig, kommer det knappast inte bli bättre i det klassrummet.

    Gilla

  31. Håller med andra som skriver att solan äger problemet. Varför ska man alltid problematisera barnet? Varför ska barn ofta skuldbeläggas? Vi vuxna ansvarar för våra barn, hemma och i skolan. Det är vi som måste vara en del av lösningen. Det är vårt ansvar som föräldrar och lärare/pedagoger.
    Kräv utmaningar för din son, han låter sjukt understimulerad i skolan.

    Gilla

  32. Med anledning av att detta inlägg har lett till många diskussioner i olika forum, känner jag att det kan vara läge att förtydliga en sak. Många uppfattar att föräldern anser att uppgifter i skolan inte får vara tråkiga, men vad det handlar om är hur viktigt det är med ett ”lustfyllt lärande”, dvs att eleverna känner en glädje inför att lära sig saker. Det är inte samma sak som att inte kunna göra uppgifter av ”tråkigare” karaktär. Om eleven får utmaningar på rätt nivå och möts med respekt, leder det ofta till att hen har lättare för att ta sig an även mindre roliga uppgifter. Dessa barn har i grunden en oerhört stark lust att lära sig saker och då känns det som att något inte stämmer när skolan blir en plats där de inte vill vara.

    Gilla

  33. Har du hört talas om kunskapsskolan? Där gick nämligen jag (18år nu), den skolan är helt fantastiskt när man är ett begåvat, som obegåvat barn. Då man har individuella samtal med en lärare, gör upp sin egen planering och jobbar i sin egna takt efter egna förmåga. Är man bättre i exempelvis matte, ja då jobbar man med svårare matte osv. Den är otroligt bra och deras fokus är att alla barnen är individuella och man kan inte generalisera alla barnens utvecklingstakt!

    Gilla

  34. så sorligt att vi inte tar tillvara varje barns individuella styrkor .
    Går det att byta skola. Till en skola där kreativitet och vetgirighet tas tillvara ?

    Gilla

  35. För att han är särskilt begåvad behöver i sig inte betyda att han inte har någon form av diagnos. Han behöver heller inte ha en diagnos för att vara särskilt begåvad. Att inte se sitt barns problem i skolan när han fungerar hemma är kanske inte helt ovanligt, att däremot bara se problem som skolan verkar göra är ingen hjälp för varken din son eller Resten av klassen. Att se till varje barns behov är en förutsättning för att han ska få en möjlighet att fungera tillsammans med de andra barnen. Eller kanske ni väljer bort det alternativet då det är för svårt att uppnå genom skolans sätt att se på de olikheter som finns. Lycka till!

    Gilla

  36. Tack för din text. Väldigt intressant läsning. Tar till mig som lärare. Tar till mig som förälder.
    Ska ta mig en rejäl funderare på hur mina egna lektioner är.
    Jag vet hur mina egna barn reagerar på undervisning både förr och nu. Som sagt. Intressant. Tack!

    Gilla

  37. Be sett få barner uppflyttat en årskurs! Han har det för lätt. Han får ingen motivation och inge utmaning i undervisningen !
    Man kan även byta skola och flytta upp i en eller två åk samtidigt.
    Som lärare tog jag emot en mycket begåvad elev, som bara bar sig otrevligt åt och störde. I verkligheten fann han sig till ro och gav mig kluriga frågor, han var helt enkelt en drömelev! Han hoppade en åk!

    Gilla

  38. jag när jag va lite..å nu..min dotter fram till halv år sen då hon fick diagnosen ADHD, å jag därefter 🙂 aldrig har vi varit så nöjd med livet sen vi fick medicin. Livet är underbart 🙂
    stå på er. det gör vi nu. sa alltid till dotter man ska göra som de vuxna säger osv inte mer. nu individuella behov och önskemål och uppgifter.

    Gilla

  39. Det här stämmer väl in på mitt barnbarn. Det värsta är att lärarna i hans klass är totalt okunniga vad gäller särbegåvade barn och försöker istället framställa honom som ett problembarn. Problemet är lärarna och deras okunskap. Samt faktiskt, trots utbildning, bristande kompetens i pedagogik.

    Gilla

  40. Som flera andra kan jag inte rekommendera något annat än flykt. Skolan kommer knappast att ändra sig, Engelska skolan rekommenderas varmt. Själv tillbringade jag min skoltid i dagdrömmarnas värld. På den tiden präglades skolan åtminstone inte av dagens kaos så det var inte direkt plågsamt att vara där. Svensk skola av idag skulle jag inte klara av. Det kanske inte är någon tröst för din son,… men det blir bättre på forskarutbildningen. Så var det alla fall för mig.

    Gilla

  41. Glöm inte något som är minst lika viktigt som intellektuell utveckling, dvs social utveckling. Barn som är väldigt bra på fotboll hamnar i ett fotbollslag med fotbollsnördar. En talangfull skådespelare kommer snart hitta ett teatersällskap. Var ska särbegåvade 11-åringar finna likasinnade? Jag älskade strategispel, programmering och militärhistoria i den åldern. Mina klasskamrater och grannar gillade serietidningar och fotboll. Jag skulle inte säga att jag var mobbade. De andra barnen hade inget emot mig. Jag var helt enkelt udda. Resultatet blev social isolering och social isolering leder till bristande soclalisering. Bristande socialisering leder till social isolering. Detta blev en mycket destruktiv spiral där jag till slut bröt ihop i slutet på tonåren.

    Jag förstår att detta kanske är ett olösligt problem för dem som bor i områden med låg befolkningstäthet men som förälder till ett särbegåvat barn behöver du anstränga dig för att hitta sociala miljöer till ditt barn. Personligen hoppade jag av gymnasiet och varvade arbetslöshet och ströjobb i ett par år. Sedan pluggade jag upp betygen och började plugga på högskola men hoppade av pga avsaknad av studieteknik. Jag var van vid att skolka och sedan läsa boken kvällen innan för att sedan klara ett godkänt på provet. Det fungerade inte på högskolan. Sen har jag faktiskt hoppat på två naturvetenskapliga utbildningar på högskolan igen och läser dem nu parallellt. Jag börjar komma tillbaka både socialt och akademiskt men djävlar vilken omväg det var för mig att ta mig hit.

    Gilla

    1. Håller med dig André – att känslan av att inte passa in och svårigheter att hitta ”likasinnade” kan förvärra det hela. Nej, allt handlar inte om intellektuell utveckling och det är väl viktigt att alla delar får utrymme. Men, många särskilt begåvade barn har lättare för att hantera det sociala när de får utmaningar på rätt nivå. Roligt att du verkar ha hamnat ”rätt” nu och att du mår bättre!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s