Tack, vårt envisa barn för allt du har lärt oss!

En mamma till en särskilt begåvad dotter berättar om hur det var att bli förälder:

”Jag minns det som igår. Att bli mamma för första gången var omtumlade precis som det är för alla förstagångsföräldrar. Jag var så förberedd och hade längtat så länge men kunde inte ana hur oförberedd jag faktiskt var i praktiken. Det är nu snart 12 år sedan.

Jag visste vilken slags förälder som var mitt ideal. En förälder som vande sitt barn vid att bli följsamt, som inte tolererade att barnet försökte bestämma och som med en fast hand visade riktningen. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Vår dotter visste vad hon ville från dag ett. De flesta föräldrar anser nog att deras barn är viljestarka, och visst det ligger i det nyfödda barnets natur att till varje pris vilja överleva, men jag har så här i efterhand förstått att det finns grader av den där viljan. Vår dotter hade många sådana grader. Jag försökte vara en god förälder genom att vara envisare än hon var, men fick tillslut inse att jag hade funnit min överman. Jag kunde stå i timmar och dra vagnen fram och tillbaka bara för att hon skulle vänja sig vid att somna i den. Frustrationen bara ökade hos mig när hon aldrig ville ge upp och jag testade allt som det stod om i böckerna. Men, det enda som funkade bättre än något annat var när hon fick vara nära mig. Helst hela tiden.

När hon skulle vänja sig vid att sova i egen säng vid sexmånaders ålder, försökte vi följa ”regelboken” även där. ”Lite skrik får man väl tåla. Det ska ju gå över efter några tuffa kvällar, så det är bara att stålsätta sig.” Det funkade inte heller. Vårt lilla barn skrek så hysteriskt att hon tillslut kräktes. ”Nej, skam det som ger sig”, tänkte jag och torkade bort kräket och la tillbaks henne i sängen. Hon fortsatte skrika och kräktes så småningom igen. Då var det som jag hittade tillbaks till mig själv igen, tog upp henne och la henne vid min sida i sängen. Hon somnade inom några minuter.

Vår dotter var helt enkelt inget barn som ville vänjas och så småningom började vi se att hon inte var riktigt som de andra bebisarna. Hon hade en uppmärksamhet som de andra barnen i samma ålder inte hade. Ständigt hade hon koll på var mamma eller pappa var och när hon fick en bok framför sig när hon var fem månader gammal, började hon direkt bläddra i den och aldrig någonsin använde hon en bok till att bita i eller slänga i golvet. Som ettåring började hon peka på bokstäver, varpå vi svarade vad bokstaven hette. Detta ledde till att hon innan tvåårsdagen kunde hela alfabetet.

På det här sättet överraskade vår dotter oss hela tiden. Hon pekade och sa ”titta” när hon var sju månader, hon kände igen sig själv på foton när hon var 10 månader och i samma ålder förstod hon mycket väl när hon blev lämnad, vilket ledde till en väldigt stark separationsångest. Men, detta gick över och ju äldre hon blev desto självständigare blev hon och rätt var det var började hon sen läsa som treåring, helt utan att vi föräldrar hade försökt lära henne. När hon sen fick en lillasyster, tog det inte lång stund förrän hon kunde läsa för henne.

Vår dotter är särskilt begåvad. Detta vet vi idag men det visste vi inte för 12 år sedan. Om vi hade vetat något om hur dessa barn kan vara, hade vi nog inte känt oss som lika hopplösa föräldrar som vi gjorde då. Vår dotter lärde oss otroligt mycket, vilket vi idag är tacksamma för. Hon lärde oss bland annat att ett barn är en alldeles egen individ med alldeles egna, unika behov som visserligen kan justeras lite grann av oss vuxna, men att kärnan inuti barnet är starkare än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.”

Hos många särskilt begåvade barn är denna kärna lite extra tydlig vilket gör att de generellt inte vänjer sig lika lätt. Detta är naturligtvis både på gott och ont, och många föräldrar till dessa barn vittnar om hur svårt det kan vara emellanåt. På samma gång som de är glada över barnets driv och envishet, kan de också känna sig enormt maktlösa emellanåt, då det kan ta oerhört mycket på krafterna när de är inne i någon form av ”prövoperiod”. För oss som jobbar i skolan kan detta troligtvis vara bra att veta om då vi möter dessa föräldrar.

2 reaktioner på ”Tack, vårt envisa barn för allt du har lärt oss!

  1. ”På samma gång som de är glada över barnets driv och envishet, kan de också känna sig enormt maktlösa emellanåt, då det kan ta oerhört mycket på krafterna när de är inne i någon form av ”prövoperiod”.”

    Den meningen säger massor även till mig som lärare, även om den här gäller föräldrar i första hand. Det gäller att ha mängder med tålamod i perioder 😊 Ibland är det också en prövning för barnen i klassen att ha en kompis som har detta driv i sig. (Beroende på barnets personlighet naturligtvis.) Åtminstone i yngre åldrar då självinsikt och förståelse ännu inte riktigt finns hos alla.

    Gilla

  2. Din beskrivning av din dotter beskriver min äldste son helt och hållet! Jag flyttade hit till Sverige för ungefär 4 år sen från USA (men min Svensk man och våra barn) och det har varit svårt för oss att få stöd för min son på skolan (han ska börja på 2:an till hösten). Jag vill inte heller verka som en mamma som bara skryter eller vill trycka min son i skolan- de verkar vara clicher om Amerikaner…jag antar att jag behöver bara samla modet och stå upp för honom lite bättre. Han förtjänar det. Jag uppskattar råd om någon har det. Tack…och tack för att du delade din historia!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s