Att varken bli överlägsen eller underlägsen

Den 6-åriga flickan leker med dockor tillsammans med bästa kompisen:

6-åringen: ”Då började jag mima till dig.”

Kompisen: ”Vad betyder det?”

6-åringen: ”Att man bara rör munnen men man säger inget.”

Kompisen: ”Du säger så skitsvåra saker.”

6-åringen: ”Nu svor du!”

Kompisen: ”Va? Vad är det?”

6-åringen: ”Du sa skit.”

Kompisen: ”Du menar svärde?”

6-åringen: ”Ja…”

Kompisen: ”Ibland pratar du som ett annat språk…”

6-åringen: ”Nej, det var inget annat språk. Vill du att jag ska räkna till 10 på grekiska?”

Leken med dockorna fortsätter därefter.

Ja, när man är 6 år och leker med sin bästa kompis är det väl fantastiskt att det finns så mycket ömsesidig respekt för varandras olikheter. Samtidigt tycker jag att detta är ett väldigt talande exempel på varför det kan uppstå sociala krockar när särskilt begåvade barn möter barn som inte är det.

Jag tror att det finns inbyggt i människans natur att det är lite jobbigt när vissa förstår mer än man själv gör. Det krävs nog en väldigt stark självkänsla och trygghet hos en person som lugnt kan luta sig tillbaka och säga ”jag förstår inte”, utan att känna sig minsta lilla underlägsen. Alla har inte den tryggheten och självkänslan, av en massa olika förklarliga skäl. Men det borde väl ändå vara själva finessen – att fungera tillsammans utan att varken behöva bli överlägsen eller underlägsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s