Ett nytt läsår väntar och jag står ut. Men inte mycket mer än så.

I läroplanen står det att varje elev har rätt att utvecklas så långt som möjligt. Detta är, ursäkta mitt uttryck, bullshit. Inte EN ENDA gång har mina lärare gett mig tillgång till svårare material. Istället får jag gång på gång höra att de andra inte ligger på samma nivå, och att jag därför måste vänta så de kommer ikapp. Problemet är att det aldrig händer. Och därmed får jag aldrig jobba på det sätt som jag längtar efter.

Skolan. Det är svårt att räkna antalet gånger jag har hört klagomål om skolan. I 90 % av fallen handlar det om att folk inte orkar jobba eller helt enkelt inte orkar lära sig. För mig är detta fullständigt oförståeligt. Jag märker hur ungdomar och barn i princip uppmanas att ogilla kunskap av de äldre generationerna, trots att det är dessa som bör uppmana till engagemang och hårt arbete. De argument jag ofta lägger fram, de som handlar om oengagerade lärare, klasskamrater som inte vill lika mycket, och ämnen som lärs ut på alldeles för låg nivå, de argumenten skojas däremot bort med ett ”Om det nu är så enkelt så får du väl hoppa upp en klass!” De som säger sådana saker inser dock inte att skolan handlar om så mycket mer än ren teoretisk kunskap. Självklart hade jag utan några större svårigheter kunnat tenta av större delen av gymnasiet, men detta skulle bidra till en svårare social atmosfär. Eftersom det för mig är svårare att hitta folk jag kan umgås med än att få höga betyg så verkar detta tillvägagångssätt snarare motverkande för min utveckling. Jag har dessutom redan skippat ett år, så jag har personlig erfarenhet av detta.

I mitt huvud känns det självklart att alla ska ha samma utgångspunkt. Alla ska få den hjälp de behöver för att utvecklas. Det är dock alltför många elever som saknar engagemang, och om detta inte går att väcka, då är det otroligt viktigt att inte glömma bort resten av elevernas behov, bara för att en/några få ligger efter. Jag har många gånger upplevt att kunskapsnivån har sänkts för att anpassas efter de som ligger på en lägre än godtagbar nivå. Detta anser jag vara kollektivismens stora misstag. Alla är inte lika, och vi kan inte utgå ifrån att det ligger till så.

Argumentet ”Alla andra gör det, så det måste du också” är ett av vår tids största missförstånd. Det utgår ifrån att alla är lika, och påstår därmed att om man kan hitta ett arbetssätt som funkar för en elev så kommer det funka lika bra för alla andra. Så är det inte, och varje år drabbas tusentals elever i Sverige av denna världssyn. Vissa föds med mer naturligt intellekt, andra uppfostras till att bli otroligt engagerade. Sedan finns det de som varken kan eller bryr sig. Alla dessa typer kräver helt olika tillvägagångssätt, men trots detta förväntas vi jobba utefter samma modell, och alla få samma resultat. Det är fullständigt ologiskt för mig.

Jag själv då? Jag är så nära att ge upp, sluta bry mig, och istället göra saker på min nivå och på mitt sätt. Om skolan inte tillåter det, så får man väl hitta andra ställen som gör det. Jag har dock under lång tid haft som mål att komma in på Oxford, i någon tro att det är annorlunda där. Att det finns förståelse för särskild begåvning, så att jag kan uppmuntras, istället för att gång på gång tryckas ner i samma mall tillsammans med alla andra. Därför jobbar jag vidare. Jag står ut. Men inte mycket mer än så.

Alex är 16 år och ska börja andra året på gymnasiet. Själv har jag varit lärare i hela mitt vuxna liv och jag förstår henne. Något måste vara fel när det finns en allmän syn i samhället att det är ”normalt” att inte vilja lära sig och att den enda motivation som finns är betyget man eventuellt uppnår. Jag frågar mig själv om jag bidrar till att det är så? Det gör jag alldeles säkert, men jag tror inte att det bara handlar om att vi lärare inte gör tillräckligt. För vi är många som försöker och försöker. Ändå hamnar jag och mina kollegor ofta i diskussioner som handlar om att vi inte räcker till – framförallt för de elever som har bäst förutsättningar och som har hög inlärningskapacitet. Så varför går det inte? Siktar vi fel helt enkelt? Handlar det om att vi bara behöver tänka om eller är det så att det krävs något annat? Jag har inga färdiga svar men jag tror att om grundtanken är att alla elever som börjar skolan är olika, är på helt olika nivåer redan från start och att hastigheten på undervisningen inom en klass inte kan vara densamma, så tror jag på att försöka organisera arbetet utifrån det. Det är inget enkelt arbete och på många skolor i landet räcker säkert inte resurserna till, men för att kunna förändra den allmänna synen på kunskap och för att höja statusen, tror jag det är nödvändigt. Annars är risken stor att vi kommer att fortsätta försöka utbilda elever som bara står ut.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s