Säg inte att Hugo är duktig

”Ja, det här känns ju egentligen helt onödigt. Hugo, du ligger så väl framme i samtliga ämnen så du skulle klara dig utan det här utvecklingssamtalet.” Någon som känner igen det här? Själv har jag tidigare tänkt liknande tankar, men vad är det vi säger till en elev när vi uttrycker oss så här?

För det första säger vi att Hugo är duktig. Och när han är duktig så är han i princip självgående. Han behöver inte öva, för han har så lätt för sig. Vi vet också att Hugo presterar på topp och ger skolan de resultat som alla vill ha, dvs eleven själv, föräldrarna, rektorerna och politikerna, så vad är problemet?

Vi säger också att målet är fast, bestämt och detsamma för alla elever. Om Hugo passerade det målet för två år sedan, behöver han egentligen inte gå till skolan. Skolan är alltså helt onödig för honom.

En annan signal han får från oss är att hans utveckling inte är lika viktig som de andra elevernas. Han kan vara nöjd med sina toppresultat och sen komma in på ett valfritt gymnasieprogram där han kan fortsätta prestera på hög nivå.

Vad vi inte tänker på när vi uttrycker oss så här, är att om Hugo tidigt får dessa signaler från skolan är risken väldigt stor att han aldrig kommer i närheten av en riktig utmaning, vilket behövs för att lära sig hantera sådana. Om han aldrig får öva på att kämpa sig genom motstånd, kommer det troligtvis bli en chock när han så småningom möter en uppgift han inte klarar direkt.

Hugo kan alltså gå ut grundskolan med A i samtliga ämnen men har kanske aldrig mött det där riktiga motståndet ännu. Det betyder att han med all sannolikhet har en usel studieteknik eftersom han aldrig har behövt någon. För många ”Hugoelever” är det inte ovanligt att betygen sen rasar eftersom de inte har förstått (eller fått lära sig av sin omgivning) att lärande kräver ansträngning.

Alla elever som kommer till skolan måste få en känsla av att det finns någon mening med att vara där. Därför önskar jag att vi slutar hålla på att berömma Hugo och andra ”duktiga” elever hela tiden och istället börjar fokusera på lärandet. För om en elev får bilden av sig själv att vara så bra, då är det lätt att det blir en permanent självbild som på sikt kan leda till att hen ser sitt värde i sina prestationer. Och då gäller det ju att hela tiden göra bra ifrån sig för att behålla det värdet.

12 reaktioner på ”Säg inte att Hugo är duktig

  1. Åh, vad jag känner igen det här från min egen skolgång. Jag ”hade lätt för mig” i skolan, vilket gjorde att mycket av grundskolan kändes meningslös. På gymnasiet fick jag lite mer att bita i, men det gick fortfarande bra för mig utan att jag behövde lägga alltför mycket tid på lärandet. Därför kom inte chocken förrän jag läste på högskolan, men blev desto större. Helt plötsligt räckte det inte med att skumma materialet på kvällen före provet (tentan). Jag hade ingen studieteknik, visste inte hur jag lärde mig bäst. Jag misslyckades för kanske första gången i mitt liv och råkade till och med i någon form av identitetskris, för om jag inte var den som var bäst i klassen – vem var jag då?

    Jag håller helt med om att även begåvade barn behöver utmaningar tidigt. Om Hugo är klar med treans matte redan i ettan, låt honom då gå vidare på fyrans. Tyvärr är skolans system sällan anpassade för att kunna göra så.

    Lycka till.

    Gilla

    1. Jag håller med om allt i artikeln och i Chameleonladys svar ovan.
      Eleverna får ibland möjlighet att räkna vidare i treans eller fyrans mattebok, men det är frivilligt. Det är väl inget krav på utveckling???

      Gilla

    2. Det är tyvärr så vanligt det du beskriver och just ”om jag inte var bäst i klassen – vem var jag då?” Alla elever behöver bli bemötta utifrån sina förutsättningar och jag tror vi måste tänka om när vi organiserar våra skolor i framtiden. Är det rimligt att lägga sig på en medelnivå för årskurs 1 när elever börjar skolan? En del har då kunnat läsa i flera år, medan andra kämpar med att lära sig bokstäver. Med det förhållningssättet sviker vi många.

      Gilla

  2. ”Nu börjar skolan igen!” säger jag i hurtig ton till dottern som ska börja klass 2 och fortsätter ”Vad tycker du om det?”
    ”Tråkigt” blir svaret.
    ”Åh, berätta”
    ”Jag LÄR mig ju ingenting där” säger dottern med eftertyck

    Gilla

  3. …jag är en av dom som aldrig fick motstånd i grundskolan…eller gymnasiet.
    Dessutom började jag för tidigt och genomgick ett mognadstest innan. Det visade att jag borde placerats i 3’e klass, som 6-åring.
    Ingen extra utmaning i skolan, inga läxor utöver. Bara något häfte med diagnostiskt prov ibland när lärarna inte hittade på annat.

    Första kursen i studieteknik genomgicks när jag gick i aftonläroverket som 20-åring.
    Och då lyckades jag skriva studenten på 1,5 år istället för sedvanliga 3.
    Det känns fortfarande jobbigt att inte kunna sätta sig in i varför människor inte hänger med i mina tankebanor och att lära ut åt mina egna barn fungerar inte.

    Jag känner mig sviken av skolsystemet, och då gick jag trots allt i skola i Finland.

    Nu önskar jag verkligen att barn av idag skulle få lära sig studieteknik och hushållsekonomi i lågstadiet.
    De borde få både uppgifter och läxor som matchar deras kunnande och gränserna mellan årsklasser borde suddas ut när det gäller matematik och språk.

    Och har man som jag lätt för att hänga med och lära ska inte läraren tycka att det är ok att eleven gör sina syskons läxor också…bara för att eleven kan…

    Liked by 1 person

  4. men vad gör man då? När barnet och vi föräldrar redan på utvecklingsamtalet i 5.e klass får höra att ”A har redan toppat alla nationella prov för 6.an”. Följdfrågan från mig som förälder är då givetvis, och hur gr vi vidare då? Vilka mål sätter vi nu?
    Svaret, som jag fortfarande retar mig på, blev; Men vi fortsätter så här, att A toppar alla delproven! Det blir jättebra!

    Som förälder, till detta barn, som nu går i 6:an står jag som ett frågetecken. Vad gör vi nu? Vem vänder jag mig till?
    Nej, A är inte ensam om att vara duktig i klassen, där finns många med liknande resultat.
    Extrauppgifter? Ånej, inga alls. Extrautmaningar? Nope, inte det heller.
    Vad kan vi föräldrar göra/kräva?

    Gilla

    1. I våras kom Skolverket ut med ett stödmaterial riktat till särskilt begåvade elever. Där finns konkreta tips och råd till skolan kring hur man kan arbeta med elever som når kunskapskraven lätt.

      Gilla

      1. men hur får vi läraren att implementera detta? Han verkar inte mottaglig utan har sen dag 1 i femman tjatat om de nationella proven. I torsdags började skolan igen, första dagen får de lapp hem om när nationella proven är. Ingen annan info… Ska det vara så?

        Gilla

    2. Jag föreslår att du börjar titta på olika spetsutbildningar för ditt barn. Många föräldrar är upprörda för att deras barn inte får tillräckliga utmaningar men spetsutbildningarna som är till för att ge särbegåvade barn större utmaningar gapar tomma runt om i Sverige…

      Gilla

  5. Förstår jag dig rätt att ansvaret ligger hos föräldrarna att se till så att rektorn ser till så att läraren ger eleven rätt resurser?

    Gilla

    1. Nej, det ligger inte hos föräldrarna. Däremot vet jag av erfarenhet att förändringar tar tid i skolan och att uppdraget vi har är enormt. Om man som förälder inte är nöjd med sitt barns undervisning tycker jag man ska signalera att det inte fungerar. När det sker ett samarbete mellan hem och skola, brukar det gynna eleverna. Kunskaper kring särskilt begåvade elever är inte självklara ännu och det måste man ha en viss förståelse för även om jag förstår att du som förälder kan känna dig otålig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s