Måste du vara så känslig?

På SO-lektionen i 7c visar läraren en film. Indiens dotter. Den bygger på historien om 23-åriga Jyoti Singh som blir våldtagen och mördad på en buss i Delhi. Noah blir väldigt illa berörd, håller för ögonen och öronen och talar om för läraren att han inte längre vill se filmen. Läraren svarar då att filmen inte är så lång och att de ska prata om den sen. När Noah kommer hem gråter han hejdlöst, kan inte sova och känner sig besviken på sin lärare som visade filmen.

Jag tror inte att människor i allmänhet nämner känslighet som en positiv egenskap vid exempelvis en anställningsintervju. Det känns väl mer som en svaghet. Eller? Då finns risken att uppfattas som skör, lättkränkt, snarstucken eller gråtmild. Nej, i dagens samhälle ska man istället ha vassa armbågar, vara orädd för att misslyckas, positiv i alla lägen och inte bry sig om vad andra tycker. Inte vara så känslig helt enkelt.

Redan när vi träffar små bebisar, börjar vi direkt värdera den där känsligheten och tycker att bebisen som är framåt, tålig och inte bryr sig om vilken vuxen den är hos, är snäll och duktig. Bebisen som skriker av för starkt solljus eller som inte kan somna när det är oljud omkring anses vara feluppfostrad av sina föräldrar som inte är tillräckligt bra på att vänja sitt barn vid sådant.

Vad händer då om vi istället vänder på känsligheten och ser den från ett annat håll? Tänk dig en människa som har försetts med extra långa känselspröt med syfte att kunna fånga upp de där subtila, små signalerna som majoriteten inte uppfattar. Någon som också känner av stämningen i en grupp och förstår att något inte står rätt till. Också någon som känner av när människor döljer sitt egentliga syfte med en fasad. När någon inte bryr sig på riktigt. Är inte det en oerhört användbar egenskap?

Många särskilt begåvade barn är utrustade med just den känsligheten. Detta i kombination med en unik inlevelseförmåga gör att en film till exempel kan upplevas lika traumatiskt som att tvingas bevittna obehagligheter i verkligheten. Något som vi lärare måste vara medvetna om när vi till exempel visar filmer i skolan. En flicka i årskurs nio berättar att hon ibland drömmer mardrömmar i flera månader efter hon har sett något obehagligt på film. Detta vill hon helst inte berätta för någon eftersom det inte känns riktigt okej att vara så där känslig. Och då är hon ändå inte kille.

Tänk om känsligheten kunde få ta större plats och inte behöva gömmas undan som den många gånger behöver göra idag. Då skulle den gå att prata om på ett helt annat sätt och dessutom kunna tas tillvara både i skolan och i arbetslivet. Vi skulle förmodligen inte heller behöva hamna i situationer som den på SO-lektionen eftersom läraren hade haft en annan beredskap, både för att kunna välja film men även för att ta hand om känsligheten. Och när något inte är så farligt att vara, då brukar det också vara så mycket lättare att hantera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s