Jag passar inte in!

Jag är 15 år och går i nian. Jag är en sådan elev som inte märks, men mina betyg är hyfsade och jag gör mina uppgifter som man ska. I klassrummet säger jag nästan ingenting och får alltid höra på mina utvecklingssamtal att jag ska prata mer och vara mer aktiv i diskussioner. Varje gång jag hör min lärare säga detta tänker jag ”men du förstår ju inte”. Hur ska jag kunna prata och diskutera naturligt när det känns som att varje ord som kommer ur min mun bara låter dumt? Många andra i klassen bara pratar på om allt möjligt, men jag kan inte det. Det är som om alla mina ord först måste passera ett filter innan de tillåts komma ut och då brukar det redan vara försent. Man kan inte tänka långsamt om man ska kunna vara med och diskutera.

Jag känner nästan hela tiden att jag inte passar in. På rasterna umgås jag med ett par andra tjejer som är helt okej men det är egentligen mest för att jag ska ha någon att vara med. Deras största intresse är hästar och nästan all deras fritid är de i stallet. De andra tjejerna i klassen pratar bara om smink, killar och när de ska kunna ordna fest utan att deras föräldrar märker något. I deras ögon är jag väl ett ufo som bara tycker att det verkar meningslöst.

För ungefär ett år sen pratade min mamma med mig om något som kallades för särskild begåvning. Jag hade aldrig hört talas om det förut, men när hon förklarade var det innebar, så kände jag igen mig väldigt mycket. Jag har alltid undrat varför jag känner mig så annorlunda och varför det känns som att ingen annan förstår, men nu har jag förstått. Det var någon som sa att vara särskilt begåvad är som att ha fått en gåva men samtidigt en förbannelse. Det stämmer så bra tycker jag. Jag har många gånger önskat att tankarna i mitt huvud skulle kunna pausa åtminstone ibland för det är som att jag inte kan stänga av allt som snurrar runt därinne. Innan trodde jag att alla hade det så, men nu har jag förstått att det inte är så.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och har alltid älskat att skriva. Hemma skriver jag musiktexter som jag i hemlighet spelar in och jag skriver dikter som ingen får läsa. I mina drömmar står jag på en scen självsäkert och bara får fram allt som jag har att säga men det skulle jag aldrig våga i verkligheten. Ingen vet att jag tänker på detta och jag vågar inte ens säga det till mina föräldrar för det känns liksom så fånigt.

När jag sitter i klassrummet så tänker jag ibland att ingen där har en aning om vem jag egentligen är. De tror bara att jag är den där tysta, blyga tjejen som inte har så mycket att komma med. Jag längtar tills jag slipper den här klassen och kommer in på gymnasiet. Hoppas, hoppas då att jag träffar någon som kanske är lite mer som jag…

7 reaktioner på ”Jag passar inte in!

  1. Wow, du beskriver mig när jag gick i högstadiet! När jag började gymnasiet blev allt mycket bättre: dels bestämde jag mig själv för att sluta vara tyst, dels var där många fler som var mer som jag. Håll ut, försök våga vara dig själv, visa vem du är och skit i andra 🙂

    Gilla

  2. Att börja gymnasiet var som att vända blad och börja om helt på nytt. Ingen hade några förutfattade meningar om vem jag var och vilken roll jag förväntades ha i gruppen. Från att ha blivit mobbad och utfryst i många år blev jag plötsligt en populär kompis, jämlik alla andra! 🙂 Där var det inte heller töntigt att vara ambitiös, duktig och snäll! Hoppas verkligen att du får uppleva samma sak, det var en befrielse! Håll ut! Och våga se att vingarna bär! Kram, Sara

    Gilla

  3. Jag känner så väl igen mig och hade kunnat skriva exakt samma sak som dig, både när jag va i din ålder, men även nu. För mig blev det inte bättre på gymnasiet, snarare sämre, men det har mycket att göra med att jag gick igenom en livskris. Jag har alltså brottats mycket med mina egna tankar, men tycker att jag äntligen börjar känna mig själv, vilket har gjort mig säkrare i mig själv! Ge det lite tid att mogna så kommer allt lösa sig, för vissa tar det längre tid, för andra går det snabbare, men som sagt….det löser sig! 🙂

    Gilla

  4. Känner igen mig så väl! Det blev lite bättre för mig på gymnasiet och ännu bättre på universitetet. Där kunde jag äntligen bestämma mig för att inte vara så tyst och hittade vänner för livet, dessutom blev skolan mycket roligare och nu får jag utnyttja mina snurrande tankar i mitt forskningsarbete. Det finns en plats för alla därute, vägen dit tar bara olika lång tid för olika människor 🙂

    Gilla

  5. Jag går också i nian, och jag känner exakt likadant. Speciellt känner jag mig lite utanför när det kommer till tankesätten, ingen i min närhet tänker som jag. Därför är mina åsikter mycket annorlunda, och jag har svårt för att förklara dem.

    En gåva och en förbannelse…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s