Jag vill så gärna utmana men jag orkar inte

Nu finns det risk att jag låter en smula gnällig. Men just nu måste jag få gnälla lite. Det är april månad och mindre än två månader kvar till skolavslutningen. Det är inte lärarnas bästa period. Vi rättar och bedömer nationella prov, vi försöker hinna med allt som måste hinnas med och vi ska snart sätta en massa betyg. Och medan allt detta pågår ska vi såklart ha våra lektioner precis som vanligt.

Min trötthetsnivå på kvällen är nästan helt avgörande av hur många lektioner jag har haft på dagen. Undervisning är roligt, det kan ge mig väldigt mycket och att möta elever ger mig energi. Men det kostar också otroligt mycket.

Jag skulle våga påstå att jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att ”se” elever, att identifiera både problem och styrkor och jag har nog lite extra långa känselspröt, vilket gör att jag egentligen borde befinna mig på rätt plats. Problemet är bara att det också gör att energiåtgången blir så mycket större. Att varje dag se varje elev, att ge dem absolut bästa förutsättningar och att lära dem så mycket som möjligt är ett oerhört svårt uppdrag.

Det finns forskning som till exempel säger att gruppstorlek inte har någon betydelse för elevernas resultat. Jag frågar mig då – hur är denna forskning gjord? Har man tittat på en liten grupp ”svaga” elever och jämfört dem med en större grupp högpresterande elever? I så fall har gruppstorleken ingen betydelse för de resultat eleverna når. Det kan ligga oerhört mycket arbete bakom betyget E, men jämfört med ett A är det alltid sämre. Och ett A kan vissa elever nå utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Under de år jag har jobbat som lärare, kan jag säga att om jag har fler minuter per elev och lektion, då kan jag också komma längre med de individer som finns i gruppen. Att påstå något annat anser jag vara befängt. Jag kan använda mig av en massa strategier i gruppen och strukturera undervisningen tydligt, men den personliga återkopplingen och mötet med den enskilda eleven får aldrig underskattas.

Jag kan väldigt mycket om särbegåvning och jag vet vilka risker det finns om elever inte utmanas som de bör, men för att kunna göra detta på bästa sätt, måste man se över lärarnas arbetssituation. Jag vill inget hellre än att ge alla elever de allra bästa förutsättningar, men hur gör jag det om jag själv är dränerad på energi?

Det är väldigt lätt att skaffa sig en teoretisk bild av hur det är att vara lärare. Jag gjorde det själv när jag var föräldraledig för snart tio år sedan. Jag hade varit hemma ett par år och kom tillbaka med många nya tankar kring hur jag ville ha det i klassrummet. Efter att ha jobbat ett par veckor kom jag på – just det, det var så här det var… I teorin vet man precis vad som krävs, vad man ska göra och hur man ska göra, men i klassrummet faller ibland teorin. Detta måste man vara ödmjuk inför.

Nu har jag gnällt färdigt för idag. Imorgon är en annan dag. I augusti kommer jag att vara full av energi igen. Men någonstans, mitt i alltihop anser jag att det finns ett systemfel som måste åtgärdas. Annars blir det väldigt, väldigt svårt att ge varje elev de förutsättningar som behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s