”Jag blev en mästare i att hitta genvägar”

”Om någon hade sagt till mig för ungefär 20 år sedan när jag gick på högstadiet, att jag hade hög potential att lära mig saker, då hade jag förmodligen trott att det var det största aprilskämtet någonsin.

Jag växte upp i en mindre stad tillsammans med min mamma, pappa och storasyster. Båda mina föräldrar var lågutbildade. Vi hade inte så mycket pengar och det kändes som alla andra i vår omgivning kunde göra så mycket mer än vad vi kunde. Fast ingen någonsin sa något nedvärderande, kände jag mig nästan alltid underlägsen. När man dessutom är ett barn med extra långa känselspröt känner man liksom av att det finns någon slags hierarki som är outtalad.

I min familj var min syster den högst utbildade när hon hade gått ut sjunde klass medan flera av mina kompisars föräldrar hade pluggat mycket mer. Mina föräldrar pratade alltid om hur viktigt det var med utbildning och att ta chansen om man fick den, men samtalen om hur man lär sig bäst och hur det går till att plugga på universitetet uteblev av helt förklarliga skäl.

Vad jag inte förstod när jag gick i grundskolan var att man både måste anstränga sig, misslyckas rejält ibland och även lägga mer än kanske 30 minuter per vecka på att göra läxor eller träna inför prov. Jag blev en mästare i att hitta genvägar. När matteläraren tjatade om hur viktiga läxorna var, nickade jag och lät sen bli när jag kom hem. Jag nöjde mig med att ligga på en godkänd nivå och kunde inte heller identifiera mig med något annat. När jag skrev full pott på något matteprov tolkade jag det som ren tur och kände mig lättad över att inte bli avslöjad.

Trots mina låga prestationer kände jag dock ett sug efter att utbilda mig mer. Jag ville bli socionom. När jag gick på gymnasiet räknade jag strategiskt ut exakt vad som skulle behövas för att komma in och lyckades väl nästan nå upp till den nivån. Jag sökte socionomprogrammet och fick den sista platsen efter att ha legat som reserv i några veckor.

Nu trodde jag ju definitivt att jag var sämst eftersom jag fick den sista platsen. Jag fortsatte med strategin ”göra-så-lite-som-möjligt-men-ändå-klara-sig” och hade sällan mer än ett par poäng över gränsen för godkänt. Jag hade fortfarande inte förstått att ansträngning var naturlig när man pluggade så jag såg mig själv som lite mindre begåvad än de andra i min omgivning.

Idag är jag en 35-årig mamma och fick mitt första barn för tre år sedan. Jag har tillslut förstått att mitt barn är särskilt begåvat och det är fantastiskt roligt men också väldigt besvärligt att hantera emellanåt. Genom mitt barn har jag börjat kunna förstå mig själv. Jag har också förstått att begåvning inte per automatik hänger ihop med höga betyg, utbildning eller social status.

När man för diskussioner kring skolor eller klasser för särbegåvade eller spetsutbildningar så ser inte jag det som något elittänk utan precis tvärtom. När vi börjar i första klass är vi alla jämlikar med samma rätt till utbildning men sen vet vi att det blir svårare och svårare för de barn som kommer från icke-studievana hem. Tänk om vi istället kunde identifiera så många särskilt begåvade som möjligt, så tidigt. Dels för att kunna ta tillvara på de resurser som finns, men även för att undvika att så många barn går runt med en alldeles skev självbild eller att de mår så dåligt att de knappt kan ta sig till skolan.”

Av: ”JG”

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s