När känslorna krockar med intellektet

Många särskilt begåvade barn kan känna sig ”osynkade” inombords på grund av att olika förmågor utvecklas väldigt ojämnt (asynkron utveckling). Här berättar en mamma om vad det kan innebära i vardagen:

Jag är mamma till en vetgirig, envis och klok flicka. Det är fantastiskt att vara det för det mesta. Hon är så full av energi och hon vet precis vad hon vill och inte vill. Så har det varit sen hon var liten bebis. Nu är hon snart åtta år och då får jag säga att jag menar rent kroppsligt. Det skiftar nämligen. Ibland är det som att prata med en vuxen människa och hon förstår saker, samband och man kan resonera med henne som en jämbördig. Sen kan det ibland vara att man nästan trycker på en knapp och så försvinner den personen. Då tror jag att hon måste påminna omgivningen om att hon faktiskt inte är vuxen, utan bara ett barn. Det är märkligt att man ena stunden kan ha en avancerad diskussion med skarpa argument, och andra stunden vill samma barn helt plötsligt ligga som en bebis i famnen. Då är det nästan som att hon vill krypa tillbaka in i magen på mig. Hon blir så liten.

I skolan kan hon det mesta på lektionerna. Där är hon redig och svarar snusförnuftigt på frökens frågor. Hon pratar också gärna med de vuxna på sitt sätt. Sen är det rast. Alltför ofta blir det fel. Någon kommenterar henne på ett sätt som gör ont i henne. Hon biter ofta ihop, men inte alltid. Då blir hon också liten och det blir svårt för de vuxna. Henne brukar man ju kunna prata med som en jämbördig, men det kan man inte nu. Känslorna sitter då nästan utanpå henne och allt blir bara mycket. De vuxna försöker prata med henne och säga ”bry dig inte om dem”, men det hjälper henne inte. Hon vill inte ha några lösningar just då, hon vill bara känna sig förstådd. Men det är inte lätt när hon skiftar som hon gör.

Hemma brukar jag hålla om henne och efter en stund blir det lugnt igen. Man får ha mycket tålamod när man är förälder till ett barn som är så starkt och så skört på samma gång. Det är inte heller så lätt när man inte riktigt vet vilken ålder man träffar på under dagen. Och hon kan naturligtvis inte hjälpa det.

Ibland blir jag bara trött. Då vill jag nästan själv lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Men jag gör inte det. Jag är ju ändå vuxen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s