Receptet på framgång – jävlar anamma?

”Din intellektuella förmåga spelar en väldigt liten roll när det handlar om att nå framgång eller att lyckas med det du vill. Det allra viktigaste är hur hårt du anstränger dig.” Stämmer det? Man har börjat prata mer och mer om begreppet ”grit” som är myntat av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Att ha hög grit innebär bland annat att kunna hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar. Carol Dweck pratar om olika sorters mindset som i korthet betyder att barn som får höra att de är smarta tenderar att ge upp tidigare (statiskt mindset) än de som får mer utvecklad feedback (dynamiskt mindset).

Grit verkar vara det som alla önskar sig och sina barn, så hur får man det? Enligt den svenske hjärnforskaren Torkel Klingberg, är det till viss del medfött precis som andra personlighetsdrag men det går också att påverka genom att ett barn får beröm för sin ansträngning istället för att få höra att hen är duktig eller smart. Hur man tränar upp sin grit på bästa sätt är dock i nuläget osäkert och man kan än så länge bara spekulera kring detta.

Så varför driver jag överhuvudtaget den här bloggen? Att prata begåvning borde ju vara helt ointressant i så fall. Eller? Nej, det är inte alls oviktigt eftersom det också handlar om hur vi tar emot olika elever i skolan, hur vi ger dem uppgifter och hur vi ger dem feedback. Olika elever behöver träna olika länge för att lära sig samma sak och när det gäller särskilt begåvade elever så vet man att de lär sig betydligt snabbare än normaleleven och att de ofta behöver väldigt lite repetition. Förmågan att se och förstå helheter, komplexa sammanhang och att ta till sig och hantera ny information är också hög.

Särskilt begåvade barn har fötts med denna förmåga. Därefter är givetvis föräldrar, skola och den övriga omgivningen med och påverkar hur individen kan komma att utvecklas. Hittills har vi inte har varit så bra på att ta hand om dessa förmågor i skolan. Ett barn som lärt sig läsa vid fyra års ålder har kanske fått sitta och träna bokstäver i förskoleklass som alla de andra barnen. Ett annat barn som har behärskat de fyra räknesätten i samma ålder har kanske behövt träna tiokompisar och ett tredje barn med ovanligt hög omvärldsuppfattning har inte alltid fått möjlighet att resonera på den nivå som hen befinner sig på. Och när uppgifter blir för enkla, då tror jag inte att man tränar sin grit. Jag tror istället att grit blir sämre, eller till och med usel. Då är det lätt att säga ”Ja, hen är ju begåvad men utnyttjar inte det alls”. Som att det är upp till barnet att låtsas jobba med ett motstånd som inte finns.

Vi som jobbar i skolan har ansvar för att möta alla elever där de befinner sig och anpassa undervisningen därefter och då tror jag inte att vi bara kan prata om grit eller mindset. Vi kan inte heller bara prata om begåvning, utan vi behöver koppla ihop alla delarna och därefter jobba för att alla elever oavsett utgångsläge får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Och då måste vi bli bättre på att ge uppgifter som leder till att varje elev måste anstränga sig och inte bara ”glida genom systemet”. Först då tror jag att kan vi få en skola som är till för alla.

Till sist kan jag inte låta bli att fundera över – hur skulle ett framtida samhälle se ut med enbart ”hög grit”-människor? Är det överhuvudtaget möjligt och är det vad som behövs? Dela gärna med dig av dina tankar!

Tidigare blogginlägg med liknande tema:

https://sarskiltbegavadebarn.com/2015/08/23/sag-inte-att-hugo-ar-duktig/

Boktips:

”Hjärna, gener och jävlar anamma” av Torkel Klingberg

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s