Den här eleven producerar knappt några texter i skolan och skolkar från svenskundervisningen. Men så hittade han ett ämne som han hade åsikter om så här blev denna mycket tänkvärda text:

Jag fick i uppgift att skriva en krönika på svenskan. Det var väldigt svårt, jag kunde verkligen inte göra det. Det var då jag förstod att det finns problem i skolans betygssystem; Min dröm att bli molekylärbiolog förhindras av att jag inte kan skriva en krönika.

För att kunna utbilda mig till molekylärbiolog måste jag ha ett meritvärde på 330+ och 340 är max som går att ha! Marginalerna är så små, att om jag skulle misslyckas med krönikan och den drar ned mitt betyg i svenska till E, skulle jag behöva ha A i ALLA övriga ämnen. Och med tanke på att ingen är perfekt, så är detta högst osannolikt. Jag är bra på ämnen som är relevanta för en molekylärbiolog, som till exempel biologi, kemi och matematik. Med dagens betygssystem så kan ett litet delmoment i ett för mitt drömyrke orelevant ämne avgöra om jag kommer in på utbildningen jag ville ha. Ska mina problem med att skriva en krönika, sy eller hoppa på en trampolin verkligen avgöra om jag kan bli en molekylärbiolog? Samma gäller såklart för de som vill ha arbeten där de ska skriva krönikor, sy eller hoppa på en trampolin, ska de inte kunna komma in på den utbildning de vill för att de inte kan trigonometri eller spela gitarr? De enda som egentligen kan klara det är de som pluggar bort sin barndom. Självklart ska plugg belönas med bra betyg, men det kan inte vara det enda sättet att klara sig.

Det finns två grundproblem, det ena är hur betyg sätts och det andra är antagningssystemet till högre utbildning.

Betygen sätts efter ens sämsta, inte efter ens bästa eller ens ett genomsnitt. Kursplanen består av många kriterier, om man har A i alla kriterier, men man har E i ett, då får man ett D så om man vill ha ett A i ämnet så måste man ha A i alla kriterier, detta är väldigt svårt. Ett exempel är matematiken, man har lagt till programmering som en del av matematiken. Även om man är jättebra på matematik så kan man vara dålig på att programmera och tvärs om, matte och programmering hör inte riktigt ihop. Detta betyder att även om man är typ ett Rainman mattesnille så kan man få D eller E i matematik.

Det andra problemet är hur antagningen till högre utbildning fungerar. De kollar på meritvärdet, men bryr sig egentligen inte om vilka ämnen man har bra/dåliga betyg i, säg t ex att man vill in i en idrottsskola där antagningsgränsen är 260 och man har 265 i meritvärde även om man har ett E (kanske till och med ett F) i idrott så kan man komma in i skolan om man klarar antagningsprovet som de antagligen har.

Som du kanske ser så är det väldigt stressigt att gå i skolan pga problem med hur betyg sätts. Systemet måste fixas. Då skulle inte alla eleverna behöva stressa över att vara perfekta, för att komma in på sin drömutbildning. För alla elevers skull, gör något nu!

Elev i åk 8

En förälder berättar:

Förra helgen skulle sonen, som går i nian, plugga till ett prov på Andra världskriget. Han fick i det närmaste panik. ”Jag känner mig helt dum i huvudet. Jag vet inte hur jag skall lära mig allt det här!” Han var gråtfärdig och bad mig hjälpa honom. Jag kände mig inte speciellt road. Tänkte att de där sidorna väl inte kunde vara speciellt svåra att stoppa in i huvudet. Han hade ju dessutom hela helgen och ett par kvällar på sig! Jag gick i alla fall med på att sätta mig med honom en stund och dra upp lite riktlinjer inför pluggandet.

Efter en stund fastnade jag i ämnet. Det är ju ändå rätt intressant med nazisternas makttillträde i Tyskland och jag blev nyfiken på varför kriget egentligen började, osv. Kunskaperna hade liksom försvunnit ur mitt eget huvud. Så jag gick med på att plugga tillsammans med honom.

Vilken insikt jag fick! Jag förstod att han inte hade någon som helst koll på studieteknik! Att sammanfatta material och lära sig det viktigaste. Han hade nollkoll! Jag sa att han går i nian, eller hur?

Vi började med att bestämma en tid. ”Vi pluggar 90 minuter idag.” Sedan läste vi ett avsnitt tillsammans. Därefter talade jag om för honom hur jag skulle ha sammanfattat det i egna ord. I skrift. För hand.

-Skriv ”Fem viktiga förändringar i slutet av 20-talet i Tyskland.”

-Skriv en etta och därefter: ”Nedåtgående börser” och därefter en pil à. Pilen betyder ”vilket ledde till”. Efter pilen skriver du ”ekonomisk oro hos vanliga människor”.

-Skriv en tvåa och…

Så där höll jag på första dagen. Andra dagen fick han ta över tänkandet och föreslå vad han skulle skriva. Det blev många osäkra frågor om ”vad som var rätt” och vi resonerade om vilken fakta som var viktig och vilken som nog kunde rensas bort.

Tredje dagen gjorde han själv! Han sammanfattade huvudpoängen i stycket. Han berättade vad han skrev. Han förklarade vad han valde att skita i och varför. Han skrev en lång mening och suddade ut, för att han kommit på ett kortare sätt att uttrycka samma sak, osv.

Jag satt nog med honom i 6-7 timmar. En gång i halvtimmen sa jag åt honom att resa på sig. Varje gång han började prata om ovidkommande saker (”förresten, jag önskar mig ett trumset i födelsedagspresent”) sa jag att det pratar vi om sedan, nu gör vi det här. Jag stressade honom lite när han började glo ut genom fönstret. (Vi hade ju bara x minuter på oss idag;)).

Efteråt var han så otroligt nöjd. Inte främst för att han lärt sig det han behövde om andra världskriget, utan ff därför att han, som han själv uttryckte det: ”Äntligen lärt sig hur man pluggar!”

Jag är så otroligt glad att jag tog mig den där tiden och förstod hur illa ställt det var med studietekniken. Och att jag själv har en fungerade studieteknik, så att jag kunde hjälpa honom.

Jag skriver det här för att det kanske inspirerar någon av er att också avsätta lite tid, förstå barnets utmaning och hjälpa.

Ps. Bilden är den mandala jag färglade under tiden jag hjälpte honom. Både han och jag hade blivit helt dumma i huvudet om jag bara suttit och tittat på honom när han tänkte och skrev…

”Din intellektuella förmåga spelar en väldigt liten roll när det handlar om att nå framgång eller att lyckas med det du vill. Det allra viktigaste är hur hårt du anstränger dig.” Stämmer det? Man har börjat prata mer och mer om begreppet ”grit” som är myntat av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Att ha hög grit innebär bland annat att kunna hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar. Carol Dweck pratar om olika sorters mindset som i korthet betyder att barn som får höra att de är smarta tenderar att ge upp tidigare (statiskt mindset) än de som får mer utvecklad feedback (dynamiskt mindset).

Grit verkar vara det som alla önskar sig och sina barn, så hur får man det? Enligt den svenske hjärnforskaren Torkel Klingberg, är det till viss del medfött precis som andra personlighetsdrag men det går också att påverka genom att ett barn får beröm för sin ansträngning istället för att få höra att hen är duktig eller smart. Hur man tränar upp sin grit på bästa sätt är dock i nuläget osäkert och man kan än så länge bara spekulera kring detta.

Så varför driver jag överhuvudtaget den här bloggen? Att prata begåvning borde ju vara helt ointressant i så fall. Eller? Nej, det är inte alls oviktigt eftersom det också handlar om hur vi tar emot olika elever i skolan, hur vi ger dem uppgifter och hur vi ger dem feedback. Olika elever behöver träna olika länge för att lära sig samma sak och när det gäller särskilt begåvade elever så vet man att de lär sig betydligt snabbare än normaleleven och att de ofta behöver väldigt lite repetition. Förmågan att se och förstå helheter, komplexa sammanhang och att ta till sig och hantera ny information är också hög.

Särskilt begåvade barn har fötts med denna förmåga. Därefter är givetvis föräldrar, skola och den övriga omgivningen med och påverkar hur individen kan komma att utvecklas. Hittills har vi inte har varit så bra på att ta hand om dessa förmågor i skolan. Ett barn som lärt sig läsa vid fyra års ålder har kanske fått sitta och träna bokstäver i förskoleklass som alla de andra barnen. Ett annat barn som har behärskat de fyra räknesätten i samma ålder har kanske behövt träna tiokompisar och ett tredje barn med ovanligt hög omvärldsuppfattning har inte alltid fått möjlighet att resonera på den nivå som hen befinner sig på. Och när uppgifter blir för enkla, då tror jag inte att man tränar sin grit. Jag tror istället att grit blir sämre, eller till och med usel. Då är det lätt att säga ”Ja, hen är ju begåvad men utnyttjar inte det alls”. Som att det är upp till barnet att låtsas jobba med ett motstånd som inte finns.

Vi som jobbar i skolan har ansvar för att möta alla elever där de befinner sig och anpassa undervisningen därefter och då tror jag inte att vi bara kan prata om grit eller mindset. Vi kan inte heller bara prata om begåvning, utan vi behöver koppla ihop alla delarna och därefter jobba för att alla elever oavsett utgångsläge får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Och då måste vi bli bättre på att ge uppgifter som leder till att varje elev måste anstränga sig och inte bara ”glida genom systemet”. Först då tror jag att kan vi få en skola som är till för alla.

Till sist kan jag inte låta bli att fundera över – hur skulle ett framtida samhälle se ut med enbart ”hög grit”-människor? Är det överhuvudtaget möjligt och är det vad som behövs? Dela gärna med dig av dina tankar!

Tidigare blogginlägg med liknande tema:

https://sarskiltbegavadebarn.com/2015/08/23/sag-inte-att-hugo-ar-duktig/

Boktips:

”Hjärna, gener och jävlar anamma” av Torkel Klingberg

 

 

 

Gustav går i nian. Han är omtyckt av sina klasskompisar, är vänlig och trevlig mot sina lärare och har höga betyg i de flesta ämnen. En del av kompisarna är avundsjuka på Gustav eftersom han inte behöver lägga ner så mycket tid på skolarbetet, vilket han heller aldrig har hycklat med. Han ser det nästan som ren tur att han ändå har klarat sig så bra som han har gjort och det är väldigt skönt att inte lägga ner timmar på att plugga som många av kompisarna gör.

Gustav har alltid haft väldigt lätt för att lära sig nya saker och är väldigt intresserad av historia och samhällskunskap. Han har sedan han var väldigt liten sugit in allt som kan vara värt att veta och lite mer därtill, och hemma vid middagsbordet har diskussionerna avlöst varandra helt naturligt.

Han har alltid fått höra hur smart han är och hans lärare tycker det är fantastiskt med en sådan elev i klassrummet. Men det finns en sak som de flesta inte vet. Gustav är näst intill livrädd för att misslyckas. Han har nämligen aldrig behövt göra det. Visst har han skrivit uselt resultat på något prov, men då har han ju inte pluggat. Och har man inte pluggat, kan man ju inte misslyckas. Det jag menar är att han aldrig har fått känna på det där riktiga motståndet som gör att man nästan vill ge upp, fast man fortsätter ändå och kämpar lite till och kanske misslyckas igen, men man ger sig i alla fall inte.

I grundskolan behöver Gustav inte vara rädd för att misslyckas, för han klarar sig på en hög nivå ändå. Men, förr eller senare kommer det att bli ett bekymmer för honom. Kanske på gymnasiet, kanske senare. Det är därför det kanske är bland det viktigaste vi kan lära våra elever – konsten att misslyckas och sen våga göra ett eller två, eller flera nya försök. Att lära sig det när man går i nian är lite sent, för det kostar så mycket mer då. Därför hoppas jag att alla ”nya” Gustav som börjar skolan får möjlighet att stöta på så pass svåra uppgifter att de faktiskt tvingas anstränga sig maximalt. Kanske dags att inte bara testa lägsta-nivå utan även högsta-nivå när våra barn börjar skolan?

Många särskilt begåvade barn kan känna sig ”osynkade” inombords på grund av att olika förmågor utvecklas väldigt ojämnt (asynkron utveckling). Här berättar en mamma om vad det kan innebära i vardagen:

Jag är mamma till en vetgirig, envis och klok flicka. Det är fantastiskt att vara det för det mesta. Hon är så full av energi och hon vet precis vad hon vill och inte vill. Så har det varit sen hon var liten bebis. Nu är hon snart åtta år och då får jag säga att jag menar rent kroppsligt. Det skiftar nämligen. Ibland är det som att prata med en vuxen människa och hon förstår saker, samband och man kan resonera med henne som en jämbördig. Sen kan det ibland vara att man nästan trycker på en knapp och så försvinner den personen. Då tror jag att hon måste påminna omgivningen om att hon faktiskt inte är vuxen, utan bara ett barn. Det är märkligt att man ena stunden kan ha en avancerad diskussion med skarpa argument, och andra stunden vill samma barn helt plötsligt ligga som en bebis i famnen. Då är det nästan som att hon vill krypa tillbaka in i magen på mig. Hon blir så liten.

I skolan kan hon det mesta på lektionerna. Där är hon redig och svarar snusförnuftigt på frökens frågor. Hon pratar också gärna med de vuxna på sitt sätt. Sen är det rast. Alltför ofta blir det fel. Någon kommenterar henne på ett sätt som gör ont i henne. Hon biter ofta ihop, men inte alltid. Då blir hon också liten och det blir svårt för de vuxna. Henne brukar man ju kunna prata med som en jämbördig, men det kan man inte nu. Känslorna sitter då nästan utanpå henne och allt blir bara mycket. De vuxna försöker prata med henne och säga ”bry dig inte om dem”, men det hjälper henne inte. Hon vill inte ha några lösningar just då, hon vill bara känna sig förstådd. Men det är inte lätt när hon skiftar som hon gör.

Hemma brukar jag hålla om henne och efter en stund blir det lugnt igen. Man får ha mycket tålamod när man är förälder till ett barn som är så starkt och så skört på samma gång. Det är inte heller så lätt när man inte riktigt vet vilken ålder man träffar på under dagen. Och hon kan naturligtvis inte hjälpa det.

Ibland blir jag bara trött. Då vill jag nästan själv lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Men jag gör inte det. Jag är ju ändå vuxen.

I veckan som kommer är det många barn som ska börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Många längtar tillbaka för att träffa kompisarna igen, medan vissa nästan bara längtar efter en sak – att få lära sig nya saker. Det borde vara en självklarhet att få den möjligheten i skolan och för de allra flesta barn, väntar nya spännande utmaningar. Men, tyvärr inte för alla.

Axel ska börja i tvåan. Han lärde sig läsa som fyraåring och har sedan dess varit bokslukare. Det borde vara en lärares dröm att möta en elev som inget hellre vill än läsa, men så som det ser ut på många skolor idag, blir det istället besvärligt. Hemma håller han till exempel på att läsa Harry Potter-serien, men det blir oerhört svårt för läraren att möta honom på den nivån. Förutom läsningen, har Axel generellt väldigt lätt för att ta till sig ny kunskap och behöver oftast inte mer än en eller två repetitioner för att förstå något nytt.

Att som lärare möta en elev som har en så mycket högre inlärningshastighet än de flesta, är inte lätt. Det är precis lika svårt som att möta någon som behöver väsentligt fler repetitioner än genomsnittseleven. Men, skillnaden är att för de elever som tar längre tid på sig att lära sig saker, där sätter vi in resurser och vi förstår att det krävs individuella anpassningar för att det ska fungera. Vad vi inte tänker på är att Axel också behöver någon form av specialundervisning för att han inte ska börja tappa gnistan.

I dagens skola finns det tyvärr alldeles för många Axel-exempel som inte har fått de anpassningar som hade behövts. När dessa barn har gått ett antal år i skolan utan kunskapsmässigt motstånd, är det väldigt vanligt att det leder till olika slags problem. Antingen börjar eleven störa på lektionerna och får svårt med koncentrationen, eller lägger hen av och blir mer och mer passiviserad. Det är inte heller ovanligt att kompisrelationerna blir lidande och eleven får svårare att hantera det sociala spelet.

I nuläget saknas det tyvärr mycket kunskap ute på skolorna, om dessa barn som i grunden har en ovanligt stark längtan efter att lära sig saker. Jag hoppas att det snart blir ändring på detta, så att alla elever får samma möjlighet att utvecklas utifrån sin förmåga. Så om du är lärare och har en Axel eller någon liknade i din klass, tveka inte utan be om hjälp.