Gustav går i nian. Han är omtyckt av sina klasskompisar, är vänlig och trevlig mot sina lärare och har höga betyg i de flesta ämnen. En del av kompisarna är avundsjuka på Gustav eftersom han inte behöver lägga ner så mycket tid på skolarbetet, vilket han heller aldrig har hycklat med. Han ser det nästan som ren tur att han ändå har klarat sig så bra som han har gjort och det är väldigt skönt att inte lägga ner timmar på att plugga som många av kompisarna gör.

Gustav har alltid haft väldigt lätt för att lära sig nya saker och är väldigt intresserad av historia och samhällskunskap. Han har sedan han var väldigt liten sugit in allt som kan vara värt att veta och lite mer därtill, och hemma vid middagsbordet har diskussionerna avlöst varandra helt naturligt.

Han har alltid fått höra hur smart han är och hans lärare tycker det är fantastiskt med en sådan elev i klassrummet. Men det finns en sak som de flesta inte vet. Gustav är näst intill livrädd för att misslyckas. Han har nämligen aldrig behövt göra det. Visst har han skrivit uselt resultat på något prov, men då har han ju inte pluggat. Och har man inte pluggat, kan man ju inte misslyckas. Det jag menar är att han aldrig har fått känna på det där riktiga motståndet som gör att man nästan vill ge upp, fast man fortsätter ändå och kämpar lite till och kanske misslyckas igen, men man ger sig i alla fall inte.

I grundskolan behöver Gustav inte vara rädd för att misslyckas, för han klarar sig på en hög nivå ändå. Men, förr eller senare kommer det att bli ett bekymmer för honom. Kanske på gymnasiet, kanske senare. Det är därför det kanske är bland det viktigaste vi kan lära våra elever – konsten att misslyckas och sen våga göra ett eller två, eller flera nya försök. Att lära sig det när man går i nian är lite sent, för det kostar så mycket mer då. Därför hoppas jag att alla ”nya” Gustav som börjar skolan får möjlighet att stöta på så pass svåra uppgifter att de faktiskt tvingas anstränga sig maximalt. Kanske dags att inte bara testa lägsta-nivå utan även högsta-nivå när våra barn börjar skolan?

I USA vinner Donald Trump valet och världen gungar. Oron växer och många undrar hur det är möjligt. Vi försöker förstå hur det kunde bli så här och uppenbarligen har Trump fått många röster även från väljargrupper man trodde var Clintons. Nej, inte vann han valet för att han visade på bäst förmåga att förstå den komplexa värld vi lever i och inte heller för att han hade mest erfarenhet. Det måste vara något annat. Och hur hänger det ihop med denna blogg?

Jag upplever att vårt samhälle idag är extremt prestationsinriktat, vilket naturligtvis kan ha sina fördelar. Det kanske kan skapa ett driv som gör att saker och ting händer och man kan så klart fundera på vad som skulle hända om vi slutar att prestera? Det går ju inte. Men, när vi redan i tidiga skolår enbart fokuserar på prestationerna och väldigt lite på vad som kan dölja sig därunder, riskerar vi att tappa de elever som verkligen skulle kunna förstå och de elever som på sikt skulle kunna göra skillnad på riktigt.

Idag lönar det sig att i skolan prestera väl och se till att få höga betyg. Detta underlättas om eleven har drivna föräldrar som finns med i bakgrunden och ännu bättre går det om föräldrarna själva är välutbildade. De elever som inte passar in i skolans mall får det ofta tuffare och riskerar att inte lyckas lika bra. Många föräldrar till särskilt begåvade barn kämpar och sliter för att deras barn ska få de anpassningar de har rätt till, men skolan vet ännu inte riktigt hur man ska möta dessa barn och då kan det bli fel. Ännu mer fel kan det bli om föräldrarna inte kan kämpa för sitt barn och kanske inte ens förstår att barnet är särskilt begåvat. Vem ska då vara barnets röst?

Många särskilt begåvade människor är skickliga på att förstå komplexa samband, att reflektera djupare, att läsa av sociala koder och mönster och detta är bland annat vad jag tror framtidens ledare behöver kunna för att möta och förstå olika människors behov. Men, om dessa människor inte alls premieras eller uppmärksammas i skolan, är det inte så sannolikt att vi får de mest kompetenta personerna på dessa poster och vi riskerar dessutom att en stor grupp med väljare drar sig längre och längre ifrån ”de som bestämmer och som inte fattar ett dugg”.

Uppenbarligen finns det gott om människor idag som känner sig missförstådda och inte lyssnade på. Annars skulle förmodligen inte Trump vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag tror att det är dags att fokusera på just detta och att på allvar försöka förstå. Att fortsätta ge pekpinnar, nervärdera och trycka på det eventuella mindervärdeskomplexet lär knappast vara en framgångsrik strategi.

Så låt oss hjälpas åt – alla vi som jobbar i skolan – att våga se bortom prestationerna emellanåt. Särskilt alla lärare som jobbar i kommuner med ett tuffare socialt klimat där det är långt till universitetsstudierna. Ännu längre till beslutsfattandet blir det annars sen i vuxen ålder, då framgång också är förknippat med att känna rätt människor. Därför tror jag att det i framtiden kommer bli ännu viktigare med människor som förstår olika miljöer och bakgrunder för att kunna möta individer där de faktiskt befinner sig.

Edith Södergran sa att ”Missförståndet har hittills varit den största makt på jorden” och tyvärr tror jag fortfarande att hon har rätt. Människor som känner sig missförstådda kommer troligen aldrig vilja lyssna eller ompröva sina tankar.

Många särskilt begåvade barn kan känna sig ”osynkade” inombords på grund av att olika förmågor utvecklas väldigt ojämnt (asynkron utveckling). Här berättar en mamma om vad det kan innebära i vardagen:

Jag är mamma till en vetgirig, envis och klok flicka. Det är fantastiskt att vara det för det mesta. Hon är så full av energi och hon vet precis vad hon vill och inte vill. Så har det varit sen hon var liten bebis. Nu är hon snart åtta år och då får jag säga att jag menar rent kroppsligt. Det skiftar nämligen. Ibland är det som att prata med en vuxen människa och hon förstår saker, samband och man kan resonera med henne som en jämbördig. Sen kan det ibland vara att man nästan trycker på en knapp och så försvinner den personen. Då tror jag att hon måste påminna omgivningen om att hon faktiskt inte är vuxen, utan bara ett barn. Det är märkligt att man ena stunden kan ha en avancerad diskussion med skarpa argument, och andra stunden vill samma barn helt plötsligt ligga som en bebis i famnen. Då är det nästan som att hon vill krypa tillbaka in i magen på mig. Hon blir så liten.

I skolan kan hon det mesta på lektionerna. Där är hon redig och svarar snusförnuftigt på frökens frågor. Hon pratar också gärna med de vuxna på sitt sätt. Sen är det rast. Alltför ofta blir det fel. Någon kommenterar henne på ett sätt som gör ont i henne. Hon biter ofta ihop, men inte alltid. Då blir hon också liten och det blir svårt för de vuxna. Henne brukar man ju kunna prata med som en jämbördig, men det kan man inte nu. Känslorna sitter då nästan utanpå henne och allt blir bara mycket. De vuxna försöker prata med henne och säga ”bry dig inte om dem”, men det hjälper henne inte. Hon vill inte ha några lösningar just då, hon vill bara känna sig förstådd. Men det är inte lätt när hon skiftar som hon gör.

Hemma brukar jag hålla om henne och efter en stund blir det lugnt igen. Man får ha mycket tålamod när man är förälder till ett barn som är så starkt och så skört på samma gång. Det är inte heller så lätt när man inte riktigt vet vilken ålder man träffar på under dagen. Och hon kan naturligtvis inte hjälpa det.

Ibland blir jag bara trött. Då vill jag nästan själv lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Men jag gör inte det. Jag är ju ändå vuxen.

I veckan som kommer är det många barn som ska börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Många längtar tillbaka för att träffa kompisarna igen, medan vissa nästan bara längtar efter en sak – att få lära sig nya saker. Det borde vara en självklarhet att få den möjligheten i skolan och för de allra flesta barn, väntar nya spännande utmaningar. Men, tyvärr inte för alla.

Axel ska börja i tvåan. Han lärde sig läsa som fyraåring och har sedan dess varit bokslukare. Det borde vara en lärares dröm att möta en elev som inget hellre vill än läsa, men så som det ser ut på många skolor idag, blir det istället besvärligt. Hemma håller han till exempel på att läsa Harry Potter-serien, men det blir oerhört svårt för läraren att möta honom på den nivån. Förutom läsningen, har Axel generellt väldigt lätt för att ta till sig ny kunskap och behöver oftast inte mer än en eller två repetitioner för att förstå något nytt.

Att som lärare möta en elev som har en så mycket högre inlärningshastighet än de flesta, är inte lätt. Det är precis lika svårt som att möta någon som behöver väsentligt fler repetitioner än genomsnittseleven. Men, skillnaden är att för de elever som tar längre tid på sig att lära sig saker, där sätter vi in resurser och vi förstår att det krävs individuella anpassningar för att det ska fungera. Vad vi inte tänker på är att Axel också behöver någon form av specialundervisning för att han inte ska börja tappa gnistan.

I dagens skola finns det tyvärr alldeles för många Axel-exempel som inte har fått de anpassningar som hade behövts. När dessa barn har gått ett antal år i skolan utan kunskapsmässigt motstånd, är det väldigt vanligt att det leder till olika slags problem. Antingen börjar eleven störa på lektionerna och får svårt med koncentrationen, eller lägger hen av och blir mer och mer passiviserad. Det är inte heller ovanligt att kompisrelationerna blir lidande och eleven får svårare att hantera det sociala spelet.

I nuläget saknas det tyvärr mycket kunskap ute på skolorna, om dessa barn som i grunden har en ovanligt stark längtan efter att lära sig saker. Jag hoppas att det snart blir ändring på detta, så att alla elever får samma möjlighet att utvecklas utifrån sin förmåga. Så om du är lärare och har en Axel eller någon liknade i din klass, tveka inte utan be om hjälp.

 

Skolavslutningen närmar sig och många elever väntar på att få sina betygskuvert. Där i finns kvittot. Kvittot på vad hen förhoppningsvis har lärt sig. Emellanåt hör jag elever som berättar om att de ska få olika summor för betygen. En del får t ex 500 kr för ett E, 750 för ett C och 1000 kr för ett A. Så, vad är då problemet med detta? Är det inte bara ett bra sätt att öka motivationen hos barnet?

För det första är det inte helt ovanligt att barn har syskon. Ibland har syskon ganska olika förutsättningar när det gäller lärande. Om det äldre syskonet med lätthet når höga resultat och därmed kammar hem en rejäl slant, kanske det yngre syskonet inte har samma förmåga och på så sätt ”misslyckas” i förhållande till syskonet. Vad händer då med självkänslan hos det barnet?

För det andra kan man fundera över vad man sänder för signaler till barnet. ”Jag tror inte att du av egen kraft kan lära dig tillräckligt mycket”, eller ”Jag litar inte på att du kan klara av saker utan att få någon slags morot”.

Att köpa prestationer av sina barn kan säkert i en del fall vara en kortsiktigt bra lösning. Kanske är det någon som pluggar lite extra och därmed lär sig mer, vilket naturligtvis är bra. Men om man vill att ens barn ska hitta sitt inre driv och tro på sin egen förmåga på lång sikt, då tror jag det är en mindre bra idé att betala.

”Om någon hade sagt till mig för ungefär 20 år sedan när jag gick på högstadiet, att jag hade hög potential att lära mig saker, då hade jag förmodligen trott att det var det största aprilskämtet någonsin.

Jag växte upp i en mindre stad tillsammans med min mamma, pappa och storasyster. Båda mina föräldrar var lågutbildade. Vi hade inte så mycket pengar och det kändes som alla andra i vår omgivning kunde göra så mycket mer än vad vi kunde. Fast ingen någonsin sa något nedvärderande, kände jag mig nästan alltid underlägsen. När man dessutom är ett barn med extra långa känselspröt känner man liksom av att det finns någon slags hierarki som är outtalad.

I min familj var min syster den högst utbildade när hon hade gått ut sjunde klass medan flera av mina kompisars föräldrar hade pluggat mycket mer. Mina föräldrar pratade alltid om hur viktigt det var med utbildning och att ta chansen om man fick den, men samtalen om hur man lär sig bäst och hur det går till att plugga på universitetet uteblev av helt förklarliga skäl.

Vad jag inte förstod när jag gick i grundskolan var att man både måste anstränga sig, misslyckas rejält ibland och även lägga mer än kanske 30 minuter per vecka på att göra läxor eller träna inför prov. Jag blev en mästare i att hitta genvägar. När matteläraren tjatade om hur viktiga läxorna var, nickade jag och lät sen bli när jag kom hem. Jag nöjde mig med att ligga på en godkänd nivå och kunde inte heller identifiera mig med något annat. När jag skrev full pott på något matteprov tolkade jag det som ren tur och kände mig lättad över att inte bli avslöjad.

Trots mina låga prestationer kände jag dock ett sug efter att utbilda mig mer. Jag ville bli socionom. När jag gick på gymnasiet räknade jag strategiskt ut exakt vad som skulle behövas för att komma in och lyckades väl nästan nå upp till den nivån. Jag sökte socionomprogrammet och fick den sista platsen efter att ha legat som reserv i några veckor.

Nu trodde jag ju definitivt att jag var sämst eftersom jag fick den sista platsen. Jag fortsatte med strategin ”göra-så-lite-som-möjligt-men-ändå-klara-sig” och hade sällan mer än ett par poäng över gränsen för godkänt. Jag hade fortfarande inte förstått att ansträngning var naturlig när man pluggade så jag såg mig själv som lite mindre begåvad än de andra i min omgivning.

Idag är jag en 35-årig mamma och fick mitt första barn för tre år sedan. Jag har tillslut förstått att mitt barn är särskilt begåvat och det är fantastiskt roligt men också väldigt besvärligt att hantera emellanåt. Genom mitt barn har jag börjat kunna förstå mig själv. Jag har också förstått att begåvning inte per automatik hänger ihop med höga betyg, utbildning eller social status.

När man för diskussioner kring skolor eller klasser för särbegåvade eller spetsutbildningar så ser inte jag det som något elittänk utan precis tvärtom. När vi börjar i första klass är vi alla jämlikar med samma rätt till utbildning men sen vet vi att det blir svårare och svårare för de barn som kommer från icke-studievana hem. Tänk om vi istället kunde identifiera så många särskilt begåvade som möjligt, så tidigt. Dels för att kunna ta tillvara på de resurser som finns, men även för att undvika att så många barn går runt med en alldeles skev självbild eller att de mår så dåligt att de knappt kan ta sig till skolan.”

Av: ”JG”

 

 

Nu finns det risk att jag låter en smula gnällig. Men just nu måste jag få gnälla lite. Det är april månad och mindre än två månader kvar till skolavslutningen. Det är inte lärarnas bästa period. Vi rättar och bedömer nationella prov, vi försöker hinna med allt som måste hinnas med och vi ska snart sätta en massa betyg. Och medan allt detta pågår ska vi såklart ha våra lektioner precis som vanligt.

Min trötthetsnivå på kvällen är nästan helt avgörande av hur många lektioner jag har haft på dagen. Undervisning är roligt, det kan ge mig väldigt mycket och att möta elever ger mig energi. Men det kostar också otroligt mycket.

Jag skulle våga påstå att jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att ”se” elever, att identifiera både problem och styrkor och jag har nog lite extra långa känselspröt, vilket gör att jag egentligen borde befinna mig på rätt plats. Problemet är bara att det också gör att energiåtgången blir så mycket större. Att varje dag se varje elev, att ge dem absolut bästa förutsättningar och att lära dem så mycket som möjligt är ett oerhört svårt uppdrag.

Det finns forskning som till exempel säger att gruppstorlek inte har någon betydelse för elevernas resultat. Jag frågar mig då – hur är denna forskning gjord? Har man tittat på en liten grupp ”svaga” elever och jämfört dem med en större grupp högpresterande elever? I så fall har gruppstorleken ingen betydelse för de resultat eleverna når. Det kan ligga oerhört mycket arbete bakom betyget E, men jämfört med ett A är det alltid sämre. Och ett A kan vissa elever nå utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Under de år jag har jobbat som lärare, kan jag säga att om jag har fler minuter per elev och lektion, då kan jag också komma längre med de individer som finns i gruppen. Att påstå något annat anser jag vara befängt. Jag kan använda mig av en massa strategier i gruppen och strukturera undervisningen tydligt, men den personliga återkopplingen och mötet med den enskilda eleven får aldrig underskattas.

Jag kan väldigt mycket om särbegåvning och jag vet vilka risker det finns om elever inte utmanas som de bör, men för att kunna göra detta på bästa sätt, måste man se över lärarnas arbetssituation. Jag vill inget hellre än att ge alla elever de allra bästa förutsättningar, men hur gör jag det om jag själv är dränerad på energi?

Det är väldigt lätt att skaffa sig en teoretisk bild av hur det är att vara lärare. Jag gjorde det själv när jag var föräldraledig för snart tio år sedan. Jag hade varit hemma ett par år och kom tillbaka med många nya tankar kring hur jag ville ha det i klassrummet. Efter att ha jobbat ett par veckor kom jag på – just det, det var så här det var… I teorin vet man precis vad som krävs, vad man ska göra och hur man ska göra, men i klassrummet faller ibland teorin. Detta måste man vara ödmjuk inför.

Nu har jag gnällt färdigt för idag. Imorgon är en annan dag. I augusti kommer jag att vara full av energi igen. Men någonstans, mitt i alltihop anser jag att det finns ett systemfel som måste åtgärdas. Annars blir det väldigt, väldigt svårt att ge varje elev de förutsättningar som behövs.