Hur ska vi ta hand om Axel?

I veckan som kommer är det många barn som ska börja skolan igen efter ett långt sommarlov. Många längtar tillbaka för att träffa kompisarna igen, medan vissa nästan bara längtar efter en sak – att få lära sig nya saker. Det borde vara en självklarhet att få den möjligheten i skolan och för de allra flesta barn, väntar nya spännande utmaningar. Men, tyvärr inte för alla.

Axel ska börja i tvåan. Han lärde sig läsa som fyraåring och har sedan dess varit bokslukare. Det borde vara en lärares dröm att möta en elev som inget hellre vill än läsa, men så som det ser ut på många skolor idag, blir det istället besvärligt. Hemma håller han till exempel på att läsa Harry Potter-serien, men det blir oerhört svårt för läraren att möta honom på den nivån. Förutom läsningen, har Axel generellt väldigt lätt för att ta till sig ny kunskap och behöver oftast inte mer än en eller två repetitioner för att förstå något nytt.

Att som lärare möta en elev som har en så mycket högre inlärningshastighet än de flesta, är inte lätt. Det är precis lika svårt som att möta någon som behöver väsentligt fler repetitioner än genomsnittseleven. Men, skillnaden är att för de elever som tar längre tid på sig att lära sig saker, där sätter vi in resurser och vi förstår att det krävs individuella anpassningar för att det ska fungera. Vad vi inte tänker på är att Axel också behöver någon form av specialundervisning för att han inte ska börja tappa gnistan.

I dagens skola finns det tyvärr alldeles för många Axel-exempel som inte har fått de anpassningar som hade behövts. När dessa barn har gått ett antal år i skolan utan kunskapsmässigt motstånd, är det väldigt vanligt att det leder till olika slags problem. Antingen börjar eleven störa på lektionerna och får svårt med koncentrationen, eller lägger hen av och blir mer och mer passiviserad. Det är inte heller ovanligt att kompisrelationerna blir lidande och eleven får svårare att hantera det sociala spelet.

I nuläget saknas det tyvärr mycket kunskap ute på skolorna, om dessa barn som i grunden har en ovanligt stark längtan efter att lära sig saker. Jag hoppas att det snart blir ändring på detta, så att alla elever får samma möjlighet att utvecklas utifrån sin förmåga. Så om du är lärare och har en Axel eller någon liknade i din klass, tveka inte utan be om hjälp.

 

Snälla föräldrar, betala inte för betygen!

Skolavslutningen närmar sig och många elever väntar på att få sina betygskuvert. Där i finns kvittot. Kvittot på vad hen förhoppningsvis har lärt sig. Emellanåt hör jag elever som berättar om att de ska få olika summor för betygen. En del får t ex 500 kr för ett E, 750 för ett C och 1000 kr för ett A. Så, vad är då problemet med detta? Är det inte bara ett bra sätt att öka motivationen hos barnet?

För det första är det inte helt ovanligt att barn har syskon. Ibland har syskon ganska olika förutsättningar när det gäller lärande. Om det äldre syskonet med lätthet når höga resultat och därmed kammar hem en rejäl slant, kanske det yngre syskonet inte har samma förmåga och på så sätt ”misslyckas” i förhållande till syskonet. Vad händer då med självkänslan hos det barnet?

För det andra kan man fundera över vad man sänder för signaler till barnet. ”Jag tror inte att du av egen kraft kan lära dig tillräckligt mycket”, eller ”Jag litar inte på att du kan klara av saker utan att få någon slags morot”.

Att köpa prestationer av sina barn kan säkert i en del fall vara en kortsiktigt bra lösning. Kanske är det någon som pluggar lite extra och därmed lär sig mer, vilket naturligtvis är bra. Men om man vill att ens barn ska hitta sitt inre driv och tro på sin egen förmåga på lång sikt, då tror jag det är en mindre bra idé att betala.

”Jag blev en mästare i att hitta genvägar”

”Om någon hade sagt till mig för ungefär 20 år sedan när jag gick på högstadiet, att jag hade hög potential att lära mig saker, då hade jag förmodligen trott att det var det största aprilskämtet någonsin.

Jag växte upp i en mindre stad tillsammans med min mamma, pappa och storasyster. Båda mina föräldrar var lågutbildade. Vi hade inte så mycket pengar och det kändes som alla andra i vår omgivning kunde göra så mycket mer än vad vi kunde. Fast ingen någonsin sa något nedvärderande, kände jag mig nästan alltid underlägsen. När man dessutom är ett barn med extra långa känselspröt känner man liksom av att det finns någon slags hierarki som är outtalad.

I min familj var min syster den högst utbildade när hon hade gått ut sjunde klass medan flera av mina kompisars föräldrar hade pluggat mycket mer. Mina föräldrar pratade alltid om hur viktigt det var med utbildning och att ta chansen om man fick den, men samtalen om hur man lär sig bäst och hur det går till att plugga på universitetet uteblev av helt förklarliga skäl.

Vad jag inte förstod när jag gick i grundskolan var att man både måste anstränga sig, misslyckas rejält ibland och även lägga mer än kanske 30 minuter per vecka på att göra läxor eller träna inför prov. Jag blev en mästare i att hitta genvägar. När matteläraren tjatade om hur viktiga läxorna var, nickade jag och lät sen bli när jag kom hem. Jag nöjde mig med att ligga på en godkänd nivå och kunde inte heller identifiera mig med något annat. När jag skrev full pott på något matteprov tolkade jag det som ren tur och kände mig lättad över att inte bli avslöjad.

Trots mina låga prestationer kände jag dock ett sug efter att utbilda mig mer. Jag ville bli socionom. När jag gick på gymnasiet räknade jag strategiskt ut exakt vad som skulle behövas för att komma in och lyckades väl nästan nå upp till den nivån. Jag sökte socionomprogrammet och fick den sista platsen efter att ha legat som reserv i några veckor.

Nu trodde jag ju definitivt att jag var sämst eftersom jag fick den sista platsen. Jag fortsatte med strategin ”göra-så-lite-som-möjligt-men-ändå-klara-sig” och hade sällan mer än ett par poäng över gränsen för godkänt. Jag hade fortfarande inte förstått att ansträngning var naturlig när man pluggade så jag såg mig själv som lite mindre begåvad än de andra i min omgivning.

Idag är jag en 35-årig mamma och fick mitt första barn för tre år sedan. Jag har tillslut förstått att mitt barn är särskilt begåvat och det är fantastiskt roligt men också väldigt besvärligt att hantera emellanåt. Genom mitt barn har jag börjat kunna förstå mig själv. Jag har också förstått att begåvning inte per automatik hänger ihop med höga betyg, utbildning eller social status.

När man för diskussioner kring skolor eller klasser för särbegåvade eller spetsutbildningar så ser inte jag det som något elittänk utan precis tvärtom. När vi börjar i första klass är vi alla jämlikar med samma rätt till utbildning men sen vet vi att det blir svårare och svårare för de barn som kommer från icke-studievana hem. Tänk om vi istället kunde identifiera så många särskilt begåvade som möjligt, så tidigt. Dels för att kunna ta tillvara på de resurser som finns, men även för att undvika att så många barn går runt med en alldeles skev självbild eller att de mår så dåligt att de knappt kan ta sig till skolan.”

Av: ”JG”

 

 

Begåvad? Javisst, men det beror på inom vad…

Laleh var i höstas gäst hos David Hellenius. Hon presenterades bland annat som ”den begåvade”. Jag tror inte många reagerade över detta eftersom det är tämligen vanligt att använda ordet begåvad när det handlar om musik. Eller idrott. Det blir inte konstigt utan något som de flesta håller med om och förhåller sig till. Varför är det då inte lika acceptabelt att använda samma ord när det handlar om t ex matematisk, språklig eller allmän begåvning?

Kanske handlar det till viss del om att man lättare blandar ihop teoretisk begåvning med människovärde? Om man säger att några är mer begåvade än andra, tolkas det lätt som att det är bättre att vara en sådan människa. Att värdet på en sådan människa är högre. Så är det naturligtvis inte.

Allt har en baksida. Och kanske är det så att en väldigt stark sida hos en människa kompenseras av en jobbigare sådan. Särskilt begåvade barn är inte priviligierade människor som kan glida genom skolan och livet på en räkmacka. Många får inte tillräckligt med utmaningar och passiviseras medan andra blir utsatta för mobbing med en oförstående omgivning runt omkring som varken vet ut eller in.

Tänk också att det ska krävas ett ”genombrott” eller någon slags framgång för att dessa människor ska bli accepterade i samhället. Många vuxna begåvade människor som har blivit framgångsrika på ett eller annat sätt, berättar just om att de har varit väldigt utsatta som barn. Och tyvärr inte bara av andra barn.

Kanske är det dags att jag som vuxen tänker på hur jag i allmänhet kommenterar människor till vardags? I soffan framför TV:n, när jag pratar i telefon eller när jag möter någon bekant på stan. För barn gör ju sällan som vi vuxna säger och jag tror inte heller att barn föds fördomsfulla. Tänk om vi vuxna genom att vara förebilder faktiskt kan hjälpa fler människor, oavsett begåvning, att känna sig accepterade av både sig själva och av sin omgivning. Det skulle jag önska.

Skulle någon annan vara smartare än vad jag är?

”Tro inte att du är något” sammanfattar den svenska Jantelagen väl. Att inte sticka ut för mycket, att inte kunna mer än någon annan och att hålla en låg profil präglar oss förmodligen djupare än vi tror. Ett visst mått av detta tycker jag är både fint och ödmjukt, men när det går till överdrift som det tyvärr gör både i skolan, på arbetsplatser och i andra sammanhang (dock sällan idrottsliga), kan det påverka människor väldigt negativt.

Jantelagen på svenska:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

(Källa: www.jantelag.se)

Vetskapen om att någon annan faktiskt kan vara smartare än vad jag är, kan vara svår att hantera. Lite smartare, kan jag förmodligen hantera, men mycket smartare, då blir avståndet för stort och risken finns att jag känner mig hotad. När jag känner mig hotad, slutar jag lyssna och kanske vänder jag mig åt något annat håll där det hotet försvinner.

Vi människor har behov av att förstå. Vi vill förstå hur saker och ting hänger ihop och då försöker vi knyta ihop de kunskaper vi har för att bilda våra ståndpunkter och skapa olika förhållningssätt till saker. De särskilt begåvade människorna har förmågan att inom olikartade områden, få till dessa kopplingar på ett djupare plan och har också högre kapacitet att se och uppfatta mönster som de flesta av oss inte ser. Det vi då ska vara medvetna om är att dessa människor i de allra flesta sammanhang är i minoritet, vilket leder till att de ofta får svårare att driva genom sina idéer och få andra människor att förstå det som de förstår.

Jantelagen ställer till det rejält för de särskilt begåvade eleverna. Eftersom vi lärare själva har vuxit upp med detta förhållningssätt, blir det troligtvis knepigare för oss att hantera de elever som förstår mer än vad vi själva gör. De andra eleverna i klassrummet kommer dessutom snabbt att anamma detta ”bekymmer” och sedan anpassa sig efter de osynliga normer som vi lärare förmedlar. Det är därför det är så viktigt att vi som leder i klassrummet visar respekt för att det finns både kunskaper och kapacitet utanför vår egen sfär. Först då tror jag det kan bli legitimt att vara smart och att kunskap i klassrummet kan få den status den förtjänar.

”Kan du inte bara göra läxan?”

Denna förälder delar med sig av hur det kan vara när 9-årige sonen ska göra läxan:

”Kära barn, nu är det snart dags. Jag förvarnar dig i god tid att efter maten är det dags att göra läxan. Du ska få läsa högt för mig ur Drakskeppet av Maj Bylock och sedan svara på några korta frågor. Enkelt, eller hur? Du är nio år nu, men du har kunnat läsa sen du var fyra. Intresserad? Nja, knappast, men du har lärt dig ändå.

Du är på gott humör och du gillar boken du läser. Du läser för mig och det flyter så bra. Innan maten pratade du om vilken hastighet jorden rör sig i och du funderar mycket. Ställer många frågor. Nu är det snart du som ska få frågor.

Du läser första frågan: ”Vad ser du i boken efter du har läst kapitlet?” Du är tyst några sekunder. Strax därefter ligger du på golvet, rullar runt, gråter, skriker om vart annat och jag undrar som vanligt vad som hände. Lugnt och stilla frågar jag: ”Varför blev du så arg?” Jag hör knappt vad du säger eftersom du är så upprörd, men jag lyckas tyda att du säger något om att du inte förstår och att du inte alls är arg.

Lugnt och sansat försöker jag förklara frågan. ”Du kan bara låtsas att du också är med i kapitlet och liksom sitter och tittar på det som händer. Så kan du bara ta ett exempel på något du ser. Vad som helst.” Du skriker ännu mer och tårarna sprutar. ”Jag kan inte, jag kan inte!”

Men, vad är det som är så svårt? tänker jag och börjar bli lite irriterad. Nej, men svara inte på frågan då och säg till fröken att du inte kunde, säger jag då. Ännu värre. Du tycker så mycket om din fröken och jag vet att du inte vill komma till skolan imorgon och säga att du inte har gjort uppgiften. Jag försöker förklara frågan igen men det hjälper fortfarande inte. Tillslut säger jag att jag ger dig tre exempel och sen får du välja något av dem. Det går du med på och du väljer snabbt ett av alternativen. Två frågor kvar. Det blir också flervalsmetoden. Du skriver svaren i din bok och läxan är gjord. Jag pustar ut och denna veckas kamp är över. Du kommer till skolan imorgon och får kanske en stjärna och kanske får du höra att du har varit duktig. Själv funderar jag över vad det är fröken och jag försöker lära dig, för så här är det nästan varje gång läxan ska göras…

 

Den betydelsefulla läraren

Vi lärare kan betyda väldigt mycket. Det tror vi inte alltid själva men när vi tänker tillbaka på vår egen skolgång, minns vi förmodligen någon lärare som har betytt något alldeles speciellt.

Jag tänker på alla drömmar som våra elever bär på. Och då menar jag inte de drömmar vi föräldrar har kring våra barn, utan de som är barnets egna. Det är kanske en av föräldraskapets största utmaningar – att låta barnet gå sin egen väg och öppna dörrar till världar man själv kanske aldrig har varit i närheten av. I skolan ska vi försöka kompensera för detta och visa att det finns verkligheter utanför elevens egen. Det där är inte lätt.

Barnet som drömmer om att bli läkare, har betydligt större chans att lyckas om föräldrarna själva är studievana. Barnet som längtar efter att stå på scenen och bli skådespelare, har ett klart försprång om föräldrarna redan är i branschen och barnet som börjar spela ishockey i tidig ålder, har förmodligen någon förälder som redan brinner för denna sport.

Vad händer då med alla barn som växer upp i ”fel” miljö? Där förväntningarna på barnet inte alls stämmer överens med det som finns inuti. Det är där vi lärare kan spela en väldigt viktig roll, tror jag. Att till exempel hjälpa eleven att hitta sina eventuella dolda talanger och genom att visa de där andra alternativen.

Särskild begåvning kan man hitta överallt. Det är lätt att tro att det handlar om en redan utpekad elit som ska bli ännu bättre, men det finns många som befinner sig långt därifrån. Att försöka hitta de särskilt begåvade barnen i olika miljöer, och därmed ha förståelse för sociala, ekonomiska och kulturella aspekter, tror jag är viktigt inte bara för individerna utan även för samhället i stort. För jag tror nämligen att världen kan bli lite, lite bättre om människor faktiskt får en chans att komma till sin rätt.

 

(Det här inlägget har inte som syfte att i detta forum starta någon politisk debatt utan jag vill behålla fokus på de särskilt begåvade barnen och hur vi på bästa sätt kan stötta dem i skolan.)