Jag vill så gärna utmana men jag orkar inte

Nu finns det risk att jag låter en smula gnällig. Men just nu måste jag få gnälla lite. Det är april månad och mindre än två månader kvar till skolavslutningen. Det är inte lärarnas bästa period. Vi rättar och bedömer nationella prov, vi försöker hinna med allt som måste hinnas med och vi ska snart sätta en massa betyg. Och medan allt detta pågår ska vi såklart ha våra lektioner precis som vanligt.

Min trötthetsnivå på kvällen är nästan helt avgörande av hur många lektioner jag har haft på dagen. Undervisning är roligt, det kan ge mig väldigt mycket och att möta elever ger mig energi. Men det kostar också otroligt mycket.

Jag skulle våga påstå att jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att ”se” elever, att identifiera både problem och styrkor och jag har nog lite extra långa känselspröt, vilket gör att jag egentligen borde befinna mig på rätt plats. Problemet är bara att det också gör att energiåtgången blir så mycket större. Att varje dag se varje elev, att ge dem absolut bästa förutsättningar och att lära dem så mycket som möjligt är ett oerhört svårt uppdrag.

Det finns forskning som till exempel säger att gruppstorlek inte har någon betydelse för elevernas resultat. Jag frågar mig då – hur är denna forskning gjord? Har man tittat på en liten grupp ”svaga” elever och jämfört dem med en större grupp högpresterande elever? I så fall har gruppstorleken ingen betydelse för de resultat eleverna når. Det kan ligga oerhört mycket arbete bakom betyget E, men jämfört med ett A är det alltid sämre. Och ett A kan vissa elever nå utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Under de år jag har jobbat som lärare, kan jag säga att om jag har fler minuter per elev och lektion, då kan jag också komma längre med de individer som finns i gruppen. Att påstå något annat anser jag vara befängt. Jag kan använda mig av en massa strategier i gruppen och strukturera undervisningen tydligt, men den personliga återkopplingen och mötet med den enskilda eleven får aldrig underskattas.

Jag kan väldigt mycket om särbegåvning och jag vet vilka risker det finns om elever inte utmanas som de bör, men för att kunna göra detta på bästa sätt, måste man se över lärarnas arbetssituation. Jag vill inget hellre än att ge alla elever de allra bästa förutsättningar, men hur gör jag det om jag själv är dränerad på energi?

Det är väldigt lätt att skaffa sig en teoretisk bild av hur det är att vara lärare. Jag gjorde det själv när jag var föräldraledig för snart tio år sedan. Jag hade varit hemma ett par år och kom tillbaka med många nya tankar kring hur jag ville ha det i klassrummet. Efter att ha jobbat ett par veckor kom jag på – just det, det var så här det var… I teorin vet man precis vad som krävs, vad man ska göra och hur man ska göra, men i klassrummet faller ibland teorin. Detta måste man vara ödmjuk inför.

Nu har jag gnällt färdigt för idag. Imorgon är en annan dag. I augusti kommer jag att vara full av energi igen. Men någonstans, mitt i alltihop anser jag att det finns ett systemfel som måste åtgärdas. Annars blir det väldigt, väldigt svårt att ge varje elev de förutsättningar som behövs.

Begåvad? Javisst, men det beror på inom vad…

Laleh var i höstas gäst hos David Hellenius. Hon presenterades bland annat som ”den begåvade”. Jag tror inte många reagerade över detta eftersom det är tämligen vanligt att använda ordet begåvad när det handlar om musik. Eller idrott. Det blir inte konstigt utan något som de flesta håller med om och förhåller sig till. Varför är det då inte lika acceptabelt att använda samma ord när det handlar om t ex matematisk, språklig eller allmän begåvning?

Kanske handlar det till viss del om att man lättare blandar ihop teoretisk begåvning med människovärde? Om man säger att några är mer begåvade än andra, tolkas det lätt som att det är bättre att vara en sådan människa. Att värdet på en sådan människa är högre. Så är det naturligtvis inte.

Allt har en baksida. Och kanske är det så att en väldigt stark sida hos en människa kompenseras av en jobbigare sådan. Särskilt begåvade barn är inte priviligierade människor som kan glida genom skolan och livet på en räkmacka. Många får inte tillräckligt med utmaningar och passiviseras medan andra blir utsatta för mobbing med en oförstående omgivning runt omkring som varken vet ut eller in.

Tänk också att det ska krävas ett ”genombrott” eller någon slags framgång för att dessa människor ska bli accepterade i samhället. Många vuxna begåvade människor som har blivit framgångsrika på ett eller annat sätt, berättar just om att de har varit väldigt utsatta som barn. Och tyvärr inte bara av andra barn.

Kanske är det dags att jag som vuxen tänker på hur jag i allmänhet kommenterar människor till vardags? I soffan framför TV:n, när jag pratar i telefon eller när jag möter någon bekant på stan. För barn gör ju sällan som vi vuxna säger och jag tror inte heller att barn föds fördomsfulla. Tänk om vi vuxna genom att vara förebilder faktiskt kan hjälpa fler människor, oavsett begåvning, att känna sig accepterade av både sig själva och av sin omgivning. Det skulle jag önska.

Skulle någon annan vara smartare än vad jag är?

”Tro inte att du är något” sammanfattar den svenska Jantelagen väl. Att inte sticka ut för mycket, att inte kunna mer än någon annan och att hålla en låg profil präglar oss förmodligen djupare än vi tror. Ett visst mått av detta tycker jag är både fint och ödmjukt, men när det går till överdrift som det tyvärr gör både i skolan, på arbetsplatser och i andra sammanhang (dock sällan idrottsliga), kan det påverka människor väldigt negativt.

Jantelagen på svenska:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

(Källa: www.jantelag.se)

Vetskapen om att någon annan faktiskt kan vara smartare än vad jag är, kan vara svår att hantera. Lite smartare, kan jag förmodligen hantera, men mycket smartare, då blir avståndet för stort och risken finns att jag känner mig hotad. När jag känner mig hotad, slutar jag lyssna och kanske vänder jag mig åt något annat håll där det hotet försvinner.

Vi människor har behov av att förstå. Vi vill förstå hur saker och ting hänger ihop och då försöker vi knyta ihop de kunskaper vi har för att bilda våra ståndpunkter och skapa olika förhållningssätt till saker. De särskilt begåvade människorna har förmågan att inom olikartade områden, få till dessa kopplingar på ett djupare plan och har också högre kapacitet att se och uppfatta mönster som de flesta av oss inte ser. Det vi då ska vara medvetna om är att dessa människor i de allra flesta sammanhang är i minoritet, vilket leder till att de ofta får svårare att driva genom sina idéer och få andra människor att förstå det som de förstår.

Jantelagen ställer till det rejält för de särskilt begåvade eleverna. Eftersom vi lärare själva har vuxit upp med detta förhållningssätt, blir det troligtvis knepigare för oss att hantera de elever som förstår mer än vad vi själva gör. De andra eleverna i klassrummet kommer dessutom snabbt att anamma detta ”bekymmer” och sedan anpassa sig efter de osynliga normer som vi lärare förmedlar. Det är därför det är så viktigt att vi som leder i klassrummet visar respekt för att det finns både kunskaper och kapacitet utanför vår egen sfär. Först då tror jag det kan bli legitimt att vara smart och att kunskap i klassrummet kan få den status den förtjänar.

”Kan du inte bara göra läxan?”

Denna förälder delar med sig av hur det kan vara när 9-årige sonen ska göra läxan:

”Kära barn, nu är det snart dags. Jag förvarnar dig i god tid att efter maten är det dags att göra läxan. Du ska få läsa högt för mig ur Drakskeppet av Maj Bylock och sedan svara på några korta frågor. Enkelt, eller hur? Du är nio år nu, men du har kunnat läsa sen du var fyra. Intresserad? Nja, knappast, men du har lärt dig ändå.

Du är på gott humör och du gillar boken du läser. Du läser för mig och det flyter så bra. Innan maten pratade du om vilken hastighet jorden rör sig i och du funderar mycket. Ställer många frågor. Nu är det snart du som ska få frågor.

Du läser första frågan: ”Vad ser du i boken efter du har läst kapitlet?” Du är tyst några sekunder. Strax därefter ligger du på golvet, rullar runt, gråter, skriker om vart annat och jag undrar som vanligt vad som hände. Lugnt och stilla frågar jag: ”Varför blev du så arg?” Jag hör knappt vad du säger eftersom du är så upprörd, men jag lyckas tyda att du säger något om att du inte förstår och att du inte alls är arg.

Lugnt och sansat försöker jag förklara frågan. ”Du kan bara låtsas att du också är med i kapitlet och liksom sitter och tittar på det som händer. Så kan du bara ta ett exempel på något du ser. Vad som helst.” Du skriker ännu mer och tårarna sprutar. ”Jag kan inte, jag kan inte!”

Men, vad är det som är så svårt? tänker jag och börjar bli lite irriterad. Nej, men svara inte på frågan då och säg till fröken att du inte kunde, säger jag då. Ännu värre. Du tycker så mycket om din fröken och jag vet att du inte vill komma till skolan imorgon och säga att du inte har gjort uppgiften. Jag försöker förklara frågan igen men det hjälper fortfarande inte. Tillslut säger jag att jag ger dig tre exempel och sen får du välja något av dem. Det går du med på och du väljer snabbt ett av alternativen. Två frågor kvar. Det blir också flervalsmetoden. Du skriver svaren i din bok och läxan är gjord. Jag pustar ut och denna veckas kamp är över. Du kommer till skolan imorgon och får kanske en stjärna och kanske får du höra att du har varit duktig. Själv funderar jag över vad det är fröken och jag försöker lära dig, för så här är det nästan varje gång läxan ska göras…

 

Den betydelsefulla läraren

Vi lärare kan betyda väldigt mycket. Det tror vi inte alltid själva men när vi tänker tillbaka på vår egen skolgång, minns vi förmodligen någon lärare som har betytt något alldeles speciellt.

Jag tänker på alla drömmar som våra elever bär på. Och då menar jag inte de drömmar vi föräldrar har kring våra barn, utan de som är barnets egna. Det är kanske en av föräldraskapets största utmaningar – att låta barnet gå sin egen väg och öppna dörrar till världar man själv kanske aldrig har varit i närheten av. I skolan ska vi försöka kompensera för detta och visa att det finns verkligheter utanför elevens egen. Det där är inte lätt.

Barnet som drömmer om att bli läkare, har betydligt större chans att lyckas om föräldrarna själva är studievana. Barnet som längtar efter att stå på scenen och bli skådespelare, har ett klart försprång om föräldrarna redan är i branschen och barnet som börjar spela ishockey i tidig ålder, har förmodligen någon förälder som redan brinner för denna sport.

Vad händer då med alla barn som växer upp i ”fel” miljö? Där förväntningarna på barnet inte alls stämmer överens med det som finns inuti. Det är där vi lärare kan spela en väldigt viktig roll, tror jag. Att till exempel hjälpa eleven att hitta sina eventuella dolda talanger och genom att visa de där andra alternativen.

Särskild begåvning kan man hitta överallt. Det är lätt att tro att det handlar om en redan utpekad elit som ska bli ännu bättre, men det finns många som befinner sig långt därifrån. Att försöka hitta de särskilt begåvade barnen i olika miljöer, och därmed ha förståelse för sociala, ekonomiska och kulturella aspekter, tror jag är viktigt inte bara för individerna utan även för samhället i stort. För jag tror nämligen att världen kan bli lite, lite bättre om människor faktiskt får en chans att komma till sin rätt.

 

(Det här inlägget har inte som syfte att i detta forum starta någon politisk debatt utan jag vill behålla fokus på de särskilt begåvade barnen och hur vi på bästa sätt kan stötta dem i skolan.)

 

 

 

Att lyckas i skolan – vad är det?

Man tänker 17,8

Så lätt det är att tappa fokus på vad skolan egentligen handlar om. Vi är mästare på att bedöma elever, att få med det centrala innehållet och se till att alla hänger med. Naturligtvis ska vi göra detta men det viktigaste borde väl ändå vara att så många elever som möjligt, lär sig så mycket som möjligt. Eller?

 

Skolor för särbegåvade

Den här texten har jag fått av en 11-årig flicka som fick i uppgift i skolan att skriva en argumenterande text. Så här delar hon med sig av sina erfarenheter kring att vara särbegåvad:

”Jag är särbegåvad. Att vara särbegåvad innebär att man har ett iq-poäng som är över 130. Det innebär också att man uppfattar allt på ett helt annat sätt, känner mycket starkare känslor, mer sorg, mer förtvivlan. Om man är särbegåvad känner man sig alltid annorlunda, när man arbetar och är klar med en uppgift långt före alla andra undrar man vad det är för fel på en, varför man är så konstig. När man är särbegåvad oroar man sig mer än andra. En person som är särbegåvad tänker ständigt, det är som ett ständigt virrvarr av ljud och intryck som är omöjligt att stänga av. Den ensamhet som särbegåvning medför är obarmhärtigt stark. Det är svårt att hitta andra särbegåvade att vara med.

Jag tycker verkligen att det borde finnas speciella skolor för särbegåvade barn! Särbegåvade barn förtjänar också att lära sig saker i skolan! Särbegåvade barn borde också få ha vänner!

Jag tycker att det är orättvist att det finns speciella skolor för barn som ligger 30 iq-poäng under medelvärdet, när det inte finns speciella skolor för barn som ligger 30 över medelvärdet. Jag tycker att man borde införa skolor för särbegåvade barn eftersom det är svårt och jobbigt, ibland rent plågsamt, att gå i en vanlig skola som särbegåvad.

Det är väldigt jobbigt för ett särbegåvat barn att gå i en vanlig skola. Risken för mobbing är överhängande, detsamma gäller utfrysning. De andra barnen tycker ofta att det särbegåvade barnet är konstigt och obehagligt, och låter därför inte det särbegåvade barnet vara en del av gänget. Detta leder till att det särbegåvade barnet börjar undra vad det gör fel, varför det är så konstigt, eller kanske varför det inte verkar passa in någonstans. Men de sociala problemen är bara ett av alla problemen. Det är nästan alltid så att de särbegåvade barnen lider av brist på stimulerande undervisning.

Det är ofta de särbegåvade barnen får höra att de överreagerar, jag fick t ex höra att jag överreagerade en gång när en koja jag byggt med några andra elever blivit förstörd under en helg. Jag blev jätteledsen och satte mig på en sten och grät. Då tyckte de andra att jag överreagerade, men för mig var det en naturlig reaktion. Som sagt så känner särbegåvade starkare känslor, och för mig var den kojan det enda bra på skolan, därför blev jag fruktansvärt ledsen när den blev förstörd. Kojan var nämligen en plats där jag fick möjlighet att vara med de andra eleverna. Utan kojan var skolan ett rent helvete (det var den visserligen med kojan också).

Varje dag när jag skall gå till skolan önskar jag att jag kunde se fram emot det, men det kan jag inte. Jag tvivlar på att det finns någon särbegåvad som varje dag ser fram emot att gå till skolan. För hur vi särbegåvade än gör passar vi aldrig in bland vanliga barn.

Det är de särbegåvade som nog i framtiden kommer att bli våra forskare, uppfinnare och läkare. Skulle vi klara oss utan alla dessa personer? Vad skulle vi göra utan vacciner och mediciner? Borde vi inte hjälpa dessa personer när de växer upp, så att de kan utveckla sina förmågor på bästa möjliga sätt?

Jag vet att det finns de som säger att det inte är det minsta jobbigt att vara smart, att vi smarta borde vara tacksamma för de ”unika möjligheter” vi har! Men om alla bara skulle tillåta sig att se hur det egentligen är, skulle det här vara vad man såg:

BILD 1:

Ser du att det korta barnet (barnet med 30 iq-poäng under medelvärdet) får hjälp (en extra låda) så att det når upp till trädet och kan plocka ner sina äpplen? Du kan nog också se att det medelstora barnet (det normalbegåvade) står på en låda så att det kan plocka sina äpplen. Och jag tror även du ser att det långa barnet (det särbegåvade), står på en låda, precis som det medelstora barnet, så att hen får ont i ryggen och måste böja sig ner för att plocka äpplena. Jag tror inte det skulle vara alltför svårt att göra så här istället:

BILD 2:

På den här bilden kan du se att alla barn, utan problem, kan plocka sina äpplen.

Jag tror inte att det finns så många personer som tycker att det här ser dåligt ut. Vore det i själva verket inte självklart att särbegåvade barn också får en möjlighet till bra och lärorik skolgång?

Jag tror att om vi alla hjälps åt kan vi införa speciella skolor för särbegåvade barn. Annars bör vi ställa oss frågan om vi verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda!”

 

 

Definitioner av särbegåvning (Roland S Persson 2010):

”Särbegåvning kan definieras både kvantitativt via intelligenskvoter IK el. IQ och/eller kvalitativt via bedömning av uppvisade förmågor på andra sätt.” Persson anger följande definitioner utifrån IK/IQ:

Grundläggande särbegåvning: IQ 112-115 (1 av 5 personer)

Måttlig särbegåvning: IQ 125-130 (1 av 35 personer)

Hög särbegåvning: IQ 140-150 (1 av 600 personer)

Extrem särbegåvning: IQ 155-160 (1 av 500000 personer)