Begåvad? Javisst, men det beror på inom vad…

Laleh var i höstas gäst hos David Hellenius. Hon presenterades bland annat som ”den begåvade”. Jag tror inte många reagerade över detta eftersom det är tämligen vanligt att använda ordet begåvad när det handlar om musik. Eller idrott. Det blir inte konstigt utan något som de flesta håller med om och förhåller sig till. Varför är det då inte lika acceptabelt att använda samma ord när det handlar om t ex matematisk, språklig eller allmän begåvning?

Kanske handlar det till viss del om att man lättare blandar ihop teoretisk begåvning med människovärde? Om man säger att några är mer begåvade än andra, tolkas det lätt som att det är bättre att vara en sådan människa. Att värdet på en sådan människa är högre. Så är det naturligtvis inte.

Allt har en baksida. Och kanske är det så att en väldigt stark sida hos en människa kompenseras av en jobbigare sådan. Särskilt begåvade barn är inte priviligierade människor som kan glida genom skolan och livet på en räkmacka. Många får inte tillräckligt med utmaningar och passiviseras medan andra blir utsatta för mobbing med en oförstående omgivning runt omkring som varken vet ut eller in.

Tänk också att det ska krävas ett ”genombrott” eller någon slags framgång för att dessa människor ska bli accepterade i samhället. Många vuxna begåvade människor som har blivit framgångsrika på ett eller annat sätt, berättar just om att de har varit väldigt utsatta som barn. Och tyvärr inte bara av andra barn.

Kanske är det dags att jag som vuxen tänker på hur jag i allmänhet kommenterar människor till vardags? I soffan framför TV:n, när jag pratar i telefon eller när jag möter någon bekant på stan. För barn gör ju sällan som vi vuxna säger och jag tror inte heller att barn föds fördomsfulla. Tänk om vi vuxna genom att vara förebilder faktiskt kan hjälpa fler människor, oavsett begåvning, att känna sig accepterade av både sig själva och av sin omgivning. Det skulle jag önska.

Skulle någon annan vara smartare än vad jag är?

”Tro inte att du är något” sammanfattar den svenska Jantelagen väl. Att inte sticka ut för mycket, att inte kunna mer än någon annan och att hålla en låg profil präglar oss förmodligen djupare än vi tror. Ett visst mått av detta tycker jag är både fint och ödmjukt, men när det går till överdrift som det tyvärr gör både i skolan, på arbetsplatser och i andra sammanhang (dock sällan idrottsliga), kan det påverka människor väldigt negativt.

Jantelagen på svenska:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

(Källa: www.jantelag.se)

Vetskapen om att någon annan faktiskt kan vara smartare än vad jag är, kan vara svår att hantera. Lite smartare, kan jag förmodligen hantera, men mycket smartare, då blir avståndet för stort och risken finns att jag känner mig hotad. När jag känner mig hotad, slutar jag lyssna och kanske vänder jag mig åt något annat håll där det hotet försvinner.

Vi människor har behov av att förstå. Vi vill förstå hur saker och ting hänger ihop och då försöker vi knyta ihop de kunskaper vi har för att bilda våra ståndpunkter och skapa olika förhållningssätt till saker. De särskilt begåvade människorna har förmågan att inom olikartade områden, få till dessa kopplingar på ett djupare plan och har också högre kapacitet att se och uppfatta mönster som de flesta av oss inte ser. Det vi då ska vara medvetna om är att dessa människor i de allra flesta sammanhang är i minoritet, vilket leder till att de ofta får svårare att driva genom sina idéer och få andra människor att förstå det som de förstår.

Jantelagen ställer till det rejält för de särskilt begåvade eleverna. Eftersom vi lärare själva har vuxit upp med detta förhållningssätt, blir det troligtvis knepigare för oss att hantera de elever som förstår mer än vad vi själva gör. De andra eleverna i klassrummet kommer dessutom snabbt att anamma detta ”bekymmer” och sedan anpassa sig efter de osynliga normer som vi lärare förmedlar. Det är därför det är så viktigt att vi som leder i klassrummet visar respekt för att det finns både kunskaper och kapacitet utanför vår egen sfär. Först då tror jag det kan bli legitimt att vara smart och att kunskap i klassrummet kan få den status den förtjänar.

”Kan du inte bara göra läxan?”

Denna förälder delar med sig av hur det kan vara när 9-årige sonen ska göra läxan:

”Kära barn, nu är det snart dags. Jag förvarnar dig i god tid att efter maten är det dags att göra läxan. Du ska få läsa högt för mig ur Drakskeppet av Maj Bylock och sedan svara på några korta frågor. Enkelt, eller hur? Du är nio år nu, men du har kunnat läsa sen du var fyra. Intresserad? Nja, knappast, men du har lärt dig ändå.

Du är på gott humör och du gillar boken du läser. Du läser för mig och det flyter så bra. Innan maten pratade du om vilken hastighet jorden rör sig i och du funderar mycket. Ställer många frågor. Nu är det snart du som ska få frågor.

Du läser första frågan: ”Vad ser du i boken efter du har läst kapitlet?” Du är tyst några sekunder. Strax därefter ligger du på golvet, rullar runt, gråter, skriker om vart annat och jag undrar som vanligt vad som hände. Lugnt och stilla frågar jag: ”Varför blev du så arg?” Jag hör knappt vad du säger eftersom du är så upprörd, men jag lyckas tyda att du säger något om att du inte förstår och att du inte alls är arg.

Lugnt och sansat försöker jag förklara frågan. ”Du kan bara låtsas att du också är med i kapitlet och liksom sitter och tittar på det som händer. Så kan du bara ta ett exempel på något du ser. Vad som helst.” Du skriker ännu mer och tårarna sprutar. ”Jag kan inte, jag kan inte!”

Men, vad är det som är så svårt? tänker jag och börjar bli lite irriterad. Nej, men svara inte på frågan då och säg till fröken att du inte kunde, säger jag då. Ännu värre. Du tycker så mycket om din fröken och jag vet att du inte vill komma till skolan imorgon och säga att du inte har gjort uppgiften. Jag försöker förklara frågan igen men det hjälper fortfarande inte. Tillslut säger jag att jag ger dig tre exempel och sen får du välja något av dem. Det går du med på och du väljer snabbt ett av alternativen. Två frågor kvar. Det blir också flervalsmetoden. Du skriver svaren i din bok och läxan är gjord. Jag pustar ut och denna veckas kamp är över. Du kommer till skolan imorgon och får kanske en stjärna och kanske får du höra att du har varit duktig. Själv funderar jag över vad det är fröken och jag försöker lära dig, för så här är det nästan varje gång läxan ska göras…

 

Den betydelsefulla läraren

Vi lärare kan betyda väldigt mycket. Det tror vi inte alltid själva men när vi tänker tillbaka på vår egen skolgång, minns vi förmodligen någon lärare som har betytt något alldeles speciellt.

Jag tänker på alla drömmar som våra elever bär på. Och då menar jag inte de drömmar vi föräldrar har kring våra barn, utan de som är barnets egna. Det är kanske en av föräldraskapets största utmaningar – att låta barnet gå sin egen väg och öppna dörrar till världar man själv kanske aldrig har varit i närheten av. I skolan ska vi försöka kompensera för detta och visa att det finns verkligheter utanför elevens egen. Det där är inte lätt.

Barnet som drömmer om att bli läkare, har betydligt större chans att lyckas om föräldrarna själva är studievana. Barnet som längtar efter att stå på scenen och bli skådespelare, har ett klart försprång om föräldrarna redan är i branschen och barnet som börjar spela ishockey i tidig ålder, har förmodligen någon förälder som redan brinner för denna sport.

Vad händer då med alla barn som växer upp i ”fel” miljö? Där förväntningarna på barnet inte alls stämmer överens med det som finns inuti. Det är där vi lärare kan spela en väldigt viktig roll, tror jag. Att till exempel hjälpa eleven att hitta sina eventuella dolda talanger och genom att visa de där andra alternativen.

Särskild begåvning kan man hitta överallt. Det är lätt att tro att det handlar om en redan utpekad elit som ska bli ännu bättre, men det finns många som befinner sig långt därifrån. Att försöka hitta de särskilt begåvade barnen i olika miljöer, och därmed ha förståelse för sociala, ekonomiska och kulturella aspekter, tror jag är viktigt inte bara för individerna utan även för samhället i stort. För jag tror nämligen att världen kan bli lite, lite bättre om människor faktiskt får en chans att komma till sin rätt.

 

(Det här inlägget har inte som syfte att i detta forum starta någon politisk debatt utan jag vill behålla fokus på de särskilt begåvade barnen och hur vi på bästa sätt kan stötta dem i skolan.)

 

 

 

Att lyckas i skolan – vad är det?

Man tänker 17,8

Så lätt det är att tappa fokus på vad skolan egentligen handlar om. Vi är mästare på att bedöma elever, att få med det centrala innehållet och se till att alla hänger med. Naturligtvis ska vi göra detta men det viktigaste borde väl ändå vara att så många elever som möjligt, lär sig så mycket som möjligt. Eller?

 

Skolor för särbegåvade

Den här texten har jag fått av en 11-årig flicka som fick i uppgift i skolan att skriva en argumenterande text. Så här delar hon med sig av sina erfarenheter kring att vara särbegåvad:

”Jag är särbegåvad. Att vara särbegåvad innebär att man har ett iq-poäng som är över 130. Det innebär också att man uppfattar allt på ett helt annat sätt, känner mycket starkare känslor, mer sorg, mer förtvivlan. Om man är särbegåvad känner man sig alltid annorlunda, när man arbetar och är klar med en uppgift långt före alla andra undrar man vad det är för fel på en, varför man är så konstig. När man är särbegåvad oroar man sig mer än andra. En person som är särbegåvad tänker ständigt, det är som ett ständigt virrvarr av ljud och intryck som är omöjligt att stänga av. Den ensamhet som särbegåvning medför är obarmhärtigt stark. Det är svårt att hitta andra särbegåvade att vara med.

Jag tycker verkligen att det borde finnas speciella skolor för särbegåvade barn! Särbegåvade barn förtjänar också att lära sig saker i skolan! Särbegåvade barn borde också få ha vänner!

Jag tycker att det är orättvist att det finns speciella skolor för barn som ligger 30 iq-poäng under medelvärdet, när det inte finns speciella skolor för barn som ligger 30 över medelvärdet. Jag tycker att man borde införa skolor för särbegåvade barn eftersom det är svårt och jobbigt, ibland rent plågsamt, att gå i en vanlig skola som särbegåvad.

Det är väldigt jobbigt för ett särbegåvat barn att gå i en vanlig skola. Risken för mobbing är överhängande, detsamma gäller utfrysning. De andra barnen tycker ofta att det särbegåvade barnet är konstigt och obehagligt, och låter därför inte det särbegåvade barnet vara en del av gänget. Detta leder till att det särbegåvade barnet börjar undra vad det gör fel, varför det är så konstigt, eller kanske varför det inte verkar passa in någonstans. Men de sociala problemen är bara ett av alla problemen. Det är nästan alltid så att de särbegåvade barnen lider av brist på stimulerande undervisning.

Det är ofta de särbegåvade barnen får höra att de överreagerar, jag fick t ex höra att jag överreagerade en gång när en koja jag byggt med några andra elever blivit förstörd under en helg. Jag blev jätteledsen och satte mig på en sten och grät. Då tyckte de andra att jag överreagerade, men för mig var det en naturlig reaktion. Som sagt så känner särbegåvade starkare känslor, och för mig var den kojan det enda bra på skolan, därför blev jag fruktansvärt ledsen när den blev förstörd. Kojan var nämligen en plats där jag fick möjlighet att vara med de andra eleverna. Utan kojan var skolan ett rent helvete (det var den visserligen med kojan också).

Varje dag när jag skall gå till skolan önskar jag att jag kunde se fram emot det, men det kan jag inte. Jag tvivlar på att det finns någon särbegåvad som varje dag ser fram emot att gå till skolan. För hur vi särbegåvade än gör passar vi aldrig in bland vanliga barn.

Det är de särbegåvade som nog i framtiden kommer att bli våra forskare, uppfinnare och läkare. Skulle vi klara oss utan alla dessa personer? Vad skulle vi göra utan vacciner och mediciner? Borde vi inte hjälpa dessa personer när de växer upp, så att de kan utveckla sina förmågor på bästa möjliga sätt?

Jag vet att det finns de som säger att det inte är det minsta jobbigt att vara smart, att vi smarta borde vara tacksamma för de ”unika möjligheter” vi har! Men om alla bara skulle tillåta sig att se hur det egentligen är, skulle det här vara vad man såg:

BILD 1:

Ser du att det korta barnet (barnet med 30 iq-poäng under medelvärdet) får hjälp (en extra låda) så att det når upp till trädet och kan plocka ner sina äpplen? Du kan nog också se att det medelstora barnet (det normalbegåvade) står på en låda så att det kan plocka sina äpplen. Och jag tror även du ser att det långa barnet (det särbegåvade), står på en låda, precis som det medelstora barnet, så att hen får ont i ryggen och måste böja sig ner för att plocka äpplena. Jag tror inte det skulle vara alltför svårt att göra så här istället:

BILD 2:

På den här bilden kan du se att alla barn, utan problem, kan plocka sina äpplen.

Jag tror inte att det finns så många personer som tycker att det här ser dåligt ut. Vore det i själva verket inte självklart att särbegåvade barn också får en möjlighet till bra och lärorik skolgång?

Jag tror att om vi alla hjälps åt kan vi införa speciella skolor för särbegåvade barn. Annars bör vi ställa oss frågan om vi verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda!”

 

 

Definitioner av särbegåvning (Roland S Persson 2010):

”Särbegåvning kan definieras både kvantitativt via intelligenskvoter IK el. IQ och/eller kvalitativt via bedömning av uppvisade förmågor på andra sätt.” Persson anger följande definitioner utifrån IK/IQ:

Grundläggande särbegåvning: IQ 112-115 (1 av 5 personer)

Måttlig särbegåvning: IQ 125-130 (1 av 35 personer)

Hög särbegåvning: IQ 140-150 (1 av 600 personer)

Extrem särbegåvning: IQ 155-160 (1 av 500000 personer)

Smart, smartare, utanför?

”Visst skulle det vara ett härligt liv att vara särbegåvad om det vore så som många föreställer sig det – att man är mest som vilket annat barn som helst men med en lite kraftfullare ”dator” i skallen att koppla på när man känner för att underlätta livet eller rent av briljera. Men allting kommer med ett pris och särbegåvning är inte ett löst tillbehör utan påverkar hur hela din hjärna fungerar.

Förr använde man ofta benämningen ”överbegåvad”, där man kan dra parallellen till överrörlighet. Den som är överrörlig har en rörlighet i lederna som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer. Som normalrörlig eller stel är det lätt att tycka det är ett lyxproblem, men man har aldrig upplevt den ledvärk och upprepade ledskador som överrörligheten ger upphov till. Såvida du inte drömmer om att bli elitgymnast eller ormmänniska på cirkus är det således mer funktionellt att vara normalrörlig.

På motsvarande sätt är det för en sär/överbegåvad. Du har en känslighet, en aktivitetsgrad, associationsförmåga o.s.v. som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer i din vardag. Visst kan din känslighet göra att du uppfattar nyanser och detaljer som går de flesta förbi. Din ständigt högaktiva hjärna, som aldrig går på tomgång, gör att du, utan att ens aktivt ha initierat problemlösandet, har tänkt tio tankar innan en normalbegåvad ens har identifierat det som ett problem (vilket det kanske inte heller är). På samma gång distraherar din associationsförmåga dig från att vara så närvarande som du önskar, med ständiga popupfönster från ditt inre kunskapsbibliotek i kombination med att du löpande ser projektioner av vad det du ser har för koppling till – eller hur det potentiellt skulle kunna samspela med andra områden, vad det innebär i förlängningen och tjugoelva andra spontana analyser. Särbegåvning utgörs av ett samspel mellan dessa tveeggade egenskaper och är praktiskt för akademiska partytrick och ett antal potentiella framtida karriärer som kan vara till nytta för hela samhället.

Men i en svensk grundskolekontext är särbegåvning allt annat än funktionellt i vardagen. Din outnyttjade överkapacitet ligger inte passivt och väntar på att behövas utan får dig att klättra på väggarna och bli utåtagerande, alternativt försvinna in i din egen introverta tankevärld. Även om du klarar proven utan större anmärkningar så gör du det utan att behöva utmana dig själv och senare i din utbildning kommer begåvning inte längre kunna kompensera för aktivt lärande. Du kommer då att sakna den studieteknik som dina jämnåriga stimulerats att utveckla under hela sin skoltid. Hela tiden kommer du känna att ständig repetition av sådant du redan kan är rent smärtsamt och du får starka olustkänslor av att arbeta utan inre motivation och förväntas memorera istället för att förstå.

Parallellt nöts ditt sociala självförtroende snart ner när du tvingas skala bort allt som verkligen är du för att få tillgång till någon sorts gemenskap. Du får, även av välvilliga ickemobbare, veta att du är lite väl intensiv, tar för mycket plats, pratar för snabbt, avbryter andra, hoppar hejvilt mellan olika ämnen och associationstrådar, är lillgammal eller låter snobbig i att du använder alldeles för många krångliga ord o.s.v. Din känslighet gör att du hela tiden tar in fler dimensioner än vad som är meningen av såväl ord som kroppsspråk och du kan på så sätt uppfatta och uppleva även outtalad kritik väldigt starkt. Känsligheten kan samtidigt göra att du ibland överväldigas av intryck så pass att filtreringen inte hinner med och du har därför ett annat behov än omgivningen av att ibland begränsa sinnesintrycken och på olika sätt samla tankarna.

När du bubblar över av entusiasm och vill dela med dig av något som intresserar dig så möts du allt som oftast av ointresse eller himlande ögon. Deltar du istället i någon annans diskussion så upptäcker din hjärna ett högintressant stickspår eller association i din inre databank, som ibland får dig att logga ut från omvärlden i ett par sekunder (även mitt under pågående konversation). Men du vet av erfarenhet att dina inlägg i diskussionen inte kommer röna någon större uppskattning, så du nöjer dig med generiskt kallprat som med goda marginaler inte sticker ut och riskerar att få andra att betrakta dig som ett ufo. Det underlättar föga att dina preferenser och värderingar är starkt bundna till just din inre person, när ombytlighetsförmåga och vilja att bygga identitet utifrån och in är social hårdvaluta i klassen. Den godtyckliga naturen i premierade normer och uttryck leder dig mer fel ju mer du försöker analysera dig till förståelse och du undrar varför just du saknar den inre kompass och autopilot som tycks guida andra att obekymrat navigera sig till acceptans och gemenskap.

Du kommer uppleva många starka känslor under din skolgång, men att känna dig förmer kommer inte att vara en av dem. I en svensk undersökning från 2010 beskrev 92% av särbegåvade att deras skolgång varit ett rent helvete och det finns till och med exempel på barn som övervägt limsniffning i förhoppning om att få en mer normalbegåvad hjärna. Att någon ”stark” kan vara utsatt och lidande är dock för många inte bara otänkbart – bara tanken är provocerande. Trots att din intellektuella potential bara är en bråkdel av vem du är som människa så får du klä skott för gamla tveksamma ideologiers sammanblandning mellan intelligens och människovärde.

Din intelligens är inget du kan välja, men att visa tolerans, ödmjukhet och öppenhet inför att vi alla är olika och har olika behov är ett medvetet val som förenar oss alla som människor.”

Av ”Filurum-medlem CJ”

Vill du veta mer om särskild begåvning?

http://www.begavadebarn.nu