”Jag blev en mästare i att hitta genvägar”

”Om någon hade sagt till mig för ungefär 20 år sedan när jag gick på högstadiet, att jag hade hög potential att lära mig saker, då hade jag förmodligen trott att det var det största aprilskämtet någonsin.

Jag växte upp i en mindre stad tillsammans med min mamma, pappa och storasyster. Båda mina föräldrar var lågutbildade. Vi hade inte så mycket pengar och det kändes som alla andra i vår omgivning kunde göra så mycket mer än vad vi kunde. Fast ingen någonsin sa något nedvärderande, kände jag mig nästan alltid underlägsen. När man dessutom är ett barn med extra långa känselspröt känner man liksom av att det finns någon slags hierarki som är outtalad.

I min familj var min syster den högst utbildade när hon hade gått ut sjunde klass medan flera av mina kompisars föräldrar hade pluggat mycket mer. Mina föräldrar pratade alltid om hur viktigt det var med utbildning och att ta chansen om man fick den, men samtalen om hur man lär sig bäst och hur det går till att plugga på universitetet uteblev av helt förklarliga skäl.

Vad jag inte förstod när jag gick i grundskolan var att man både måste anstränga sig, misslyckas rejält ibland och även lägga mer än kanske 30 minuter per vecka på att göra läxor eller träna inför prov. Jag blev en mästare i att hitta genvägar. När matteläraren tjatade om hur viktiga läxorna var, nickade jag och lät sen bli när jag kom hem. Jag nöjde mig med att ligga på en godkänd nivå och kunde inte heller identifiera mig med något annat. När jag skrev full pott på något matteprov tolkade jag det som ren tur och kände mig lättad över att inte bli avslöjad.

Trots mina låga prestationer kände jag dock ett sug efter att utbilda mig mer. Jag ville bli socionom. När jag gick på gymnasiet räknade jag strategiskt ut exakt vad som skulle behövas för att komma in och lyckades väl nästan nå upp till den nivån. Jag sökte socionomprogrammet och fick den sista platsen efter att ha legat som reserv i några veckor.

Nu trodde jag ju definitivt att jag var sämst eftersom jag fick den sista platsen. Jag fortsatte med strategin ”göra-så-lite-som-möjligt-men-ändå-klara-sig” och hade sällan mer än ett par poäng över gränsen för godkänt. Jag hade fortfarande inte förstått att ansträngning var naturlig när man pluggade så jag såg mig själv som lite mindre begåvad än de andra i min omgivning.

Idag är jag en 35-årig mamma och fick mitt första barn för tre år sedan. Jag har tillslut förstått att mitt barn är särskilt begåvat och det är fantastiskt roligt men också väldigt besvärligt att hantera emellanåt. Genom mitt barn har jag börjat kunna förstå mig själv. Jag har också förstått att begåvning inte per automatik hänger ihop med höga betyg, utbildning eller social status.

När man för diskussioner kring skolor eller klasser för särbegåvade eller spetsutbildningar så ser inte jag det som något elittänk utan precis tvärtom. När vi börjar i första klass är vi alla jämlikar med samma rätt till utbildning men sen vet vi att det blir svårare och svårare för de barn som kommer från icke-studievana hem. Tänk om vi istället kunde identifiera så många särskilt begåvade som möjligt, så tidigt. Dels för att kunna ta tillvara på de resurser som finns, men även för att undvika att så många barn går runt med en alldeles skev självbild eller att de mår så dåligt att de knappt kan ta sig till skolan.”

Av: ”JG”

 

 

Jag vill så gärna utmana men jag orkar inte

Nu finns det risk att jag låter en smula gnällig. Men just nu måste jag få gnälla lite. Det är april månad och mindre än två månader kvar till skolavslutningen. Det är inte lärarnas bästa period. Vi rättar och bedömer nationella prov, vi försöker hinna med allt som måste hinnas med och vi ska snart sätta en massa betyg. Och medan allt detta pågår ska vi såklart ha våra lektioner precis som vanligt.

Min trötthetsnivå på kvällen är nästan helt avgörande av hur många lektioner jag har haft på dagen. Undervisning är roligt, det kan ge mig väldigt mycket och att möta elever ger mig energi. Men det kostar också otroligt mycket.

Jag skulle våga påstå att jag är bra på det jag gör. Jag är bra på att ”se” elever, att identifiera både problem och styrkor och jag har nog lite extra långa känselspröt, vilket gör att jag egentligen borde befinna mig på rätt plats. Problemet är bara att det också gör att energiåtgången blir så mycket större. Att varje dag se varje elev, att ge dem absolut bästa förutsättningar och att lära dem så mycket som möjligt är ett oerhört svårt uppdrag.

Det finns forskning som till exempel säger att gruppstorlek inte har någon betydelse för elevernas resultat. Jag frågar mig då – hur är denna forskning gjord? Har man tittat på en liten grupp ”svaga” elever och jämfört dem med en större grupp högpresterande elever? I så fall har gruppstorleken ingen betydelse för de resultat eleverna når. Det kan ligga oerhört mycket arbete bakom betyget E, men jämfört med ett A är det alltid sämre. Och ett A kan vissa elever nå utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Under de år jag har jobbat som lärare, kan jag säga att om jag har fler minuter per elev och lektion, då kan jag också komma längre med de individer som finns i gruppen. Att påstå något annat anser jag vara befängt. Jag kan använda mig av en massa strategier i gruppen och strukturera undervisningen tydligt, men den personliga återkopplingen och mötet med den enskilda eleven får aldrig underskattas.

Jag kan väldigt mycket om särbegåvning och jag vet vilka risker det finns om elever inte utmanas som de bör, men för att kunna göra detta på bästa sätt, måste man se över lärarnas arbetssituation. Jag vill inget hellre än att ge alla elever de allra bästa förutsättningar, men hur gör jag det om jag själv är dränerad på energi?

Det är väldigt lätt att skaffa sig en teoretisk bild av hur det är att vara lärare. Jag gjorde det själv när jag var föräldraledig för snart tio år sedan. Jag hade varit hemma ett par år och kom tillbaka med många nya tankar kring hur jag ville ha det i klassrummet. Efter att ha jobbat ett par veckor kom jag på – just det, det var så här det var… I teorin vet man precis vad som krävs, vad man ska göra och hur man ska göra, men i klassrummet faller ibland teorin. Detta måste man vara ödmjuk inför.

Nu har jag gnällt färdigt för idag. Imorgon är en annan dag. I augusti kommer jag att vara full av energi igen. Men någonstans, mitt i alltihop anser jag att det finns ett systemfel som måste åtgärdas. Annars blir det väldigt, väldigt svårt att ge varje elev de förutsättningar som behövs.

Begåvad? Javisst, men det beror på inom vad…

Laleh var i höstas gäst hos David Hellenius. Hon presenterades bland annat som ”den begåvade”. Jag tror inte många reagerade över detta eftersom det är tämligen vanligt att använda ordet begåvad när det handlar om musik. Eller idrott. Det blir inte konstigt utan något som de flesta håller med om och förhåller sig till. Varför är det då inte lika acceptabelt att använda samma ord när det handlar om t ex matematisk, språklig eller allmän begåvning?

Kanske handlar det till viss del om att man lättare blandar ihop teoretisk begåvning med människovärde? Om man säger att några är mer begåvade än andra, tolkas det lätt som att det är bättre att vara en sådan människa. Att värdet på en sådan människa är högre. Så är det naturligtvis inte.

Allt har en baksida. Och kanske är det så att en väldigt stark sida hos en människa kompenseras av en jobbigare sådan. Särskilt begåvade barn är inte priviligierade människor som kan glida genom skolan och livet på en räkmacka. Många får inte tillräckligt med utmaningar och passiviseras medan andra blir utsatta för mobbing med en oförstående omgivning runt omkring som varken vet ut eller in.

Tänk också att det ska krävas ett ”genombrott” eller någon slags framgång för att dessa människor ska bli accepterade i samhället. Många vuxna begåvade människor som har blivit framgångsrika på ett eller annat sätt, berättar just om att de har varit väldigt utsatta som barn. Och tyvärr inte bara av andra barn.

Kanske är det dags att jag som vuxen tänker på hur jag i allmänhet kommenterar människor till vardags? I soffan framför TV:n, när jag pratar i telefon eller när jag möter någon bekant på stan. För barn gör ju sällan som vi vuxna säger och jag tror inte heller att barn föds fördomsfulla. Tänk om vi vuxna genom att vara förebilder faktiskt kan hjälpa fler människor, oavsett begåvning, att känna sig accepterade av både sig själva och av sin omgivning. Det skulle jag önska.

Skulle någon annan vara smartare än vad jag är?

”Tro inte att du är något” sammanfattar den svenska Jantelagen väl. Att inte sticka ut för mycket, att inte kunna mer än någon annan och att hålla en låg profil präglar oss förmodligen djupare än vi tror. Ett visst mått av detta tycker jag är både fint och ödmjukt, men när det går till överdrift som det tyvärr gör både i skolan, på arbetsplatser och i andra sammanhang (dock sällan idrottsliga), kan det påverka människor väldigt negativt.

Jantelagen på svenska:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

(Källa: www.jantelag.se)

Vetskapen om att någon annan faktiskt kan vara smartare än vad jag är, kan vara svår att hantera. Lite smartare, kan jag förmodligen hantera, men mycket smartare, då blir avståndet för stort och risken finns att jag känner mig hotad. När jag känner mig hotad, slutar jag lyssna och kanske vänder jag mig åt något annat håll där det hotet försvinner.

Vi människor har behov av att förstå. Vi vill förstå hur saker och ting hänger ihop och då försöker vi knyta ihop de kunskaper vi har för att bilda våra ståndpunkter och skapa olika förhållningssätt till saker. De särskilt begåvade människorna har förmågan att inom olikartade områden, få till dessa kopplingar på ett djupare plan och har också högre kapacitet att se och uppfatta mönster som de flesta av oss inte ser. Det vi då ska vara medvetna om är att dessa människor i de allra flesta sammanhang är i minoritet, vilket leder till att de ofta får svårare att driva genom sina idéer och få andra människor att förstå det som de förstår.

Jantelagen ställer till det rejält för de särskilt begåvade eleverna. Eftersom vi lärare själva har vuxit upp med detta förhållningssätt, blir det troligtvis knepigare för oss att hantera de elever som förstår mer än vad vi själva gör. De andra eleverna i klassrummet kommer dessutom snabbt att anamma detta ”bekymmer” och sedan anpassa sig efter de osynliga normer som vi lärare förmedlar. Det är därför det är så viktigt att vi som leder i klassrummet visar respekt för att det finns både kunskaper och kapacitet utanför vår egen sfär. Först då tror jag det kan bli legitimt att vara smart och att kunskap i klassrummet kan få den status den förtjänar.

”Kan du inte bara göra läxan?”

Denna förälder delar med sig av hur det kan vara när 9-årige sonen ska göra läxan:

”Kära barn, nu är det snart dags. Jag förvarnar dig i god tid att efter maten är det dags att göra läxan. Du ska få läsa högt för mig ur Drakskeppet av Maj Bylock och sedan svara på några korta frågor. Enkelt, eller hur? Du är nio år nu, men du har kunnat läsa sen du var fyra. Intresserad? Nja, knappast, men du har lärt dig ändå.

Du är på gott humör och du gillar boken du läser. Du läser för mig och det flyter så bra. Innan maten pratade du om vilken hastighet jorden rör sig i och du funderar mycket. Ställer många frågor. Nu är det snart du som ska få frågor.

Du läser första frågan: ”Vad ser du i boken efter du har läst kapitlet?” Du är tyst några sekunder. Strax därefter ligger du på golvet, rullar runt, gråter, skriker om vart annat och jag undrar som vanligt vad som hände. Lugnt och stilla frågar jag: ”Varför blev du så arg?” Jag hör knappt vad du säger eftersom du är så upprörd, men jag lyckas tyda att du säger något om att du inte förstår och att du inte alls är arg.

Lugnt och sansat försöker jag förklara frågan. ”Du kan bara låtsas att du också är med i kapitlet och liksom sitter och tittar på det som händer. Så kan du bara ta ett exempel på något du ser. Vad som helst.” Du skriker ännu mer och tårarna sprutar. ”Jag kan inte, jag kan inte!”

Men, vad är det som är så svårt? tänker jag och börjar bli lite irriterad. Nej, men svara inte på frågan då och säg till fröken att du inte kunde, säger jag då. Ännu värre. Du tycker så mycket om din fröken och jag vet att du inte vill komma till skolan imorgon och säga att du inte har gjort uppgiften. Jag försöker förklara frågan igen men det hjälper fortfarande inte. Tillslut säger jag att jag ger dig tre exempel och sen får du välja något av dem. Det går du med på och du väljer snabbt ett av alternativen. Två frågor kvar. Det blir också flervalsmetoden. Du skriver svaren i din bok och läxan är gjord. Jag pustar ut och denna veckas kamp är över. Du kommer till skolan imorgon och får kanske en stjärna och kanske får du höra att du har varit duktig. Själv funderar jag över vad det är fröken och jag försöker lära dig, för så här är det nästan varje gång läxan ska göras…

 

Den betydelsefulla läraren

Vi lärare kan betyda väldigt mycket. Det tror vi inte alltid själva men när vi tänker tillbaka på vår egen skolgång, minns vi förmodligen någon lärare som har betytt något alldeles speciellt.

Jag tänker på alla drömmar som våra elever bär på. Och då menar jag inte de drömmar vi föräldrar har kring våra barn, utan de som är barnets egna. Det är kanske en av föräldraskapets största utmaningar – att låta barnet gå sin egen väg och öppna dörrar till världar man själv kanske aldrig har varit i närheten av. I skolan ska vi försöka kompensera för detta och visa att det finns verkligheter utanför elevens egen. Det där är inte lätt.

Barnet som drömmer om att bli läkare, har betydligt större chans att lyckas om föräldrarna själva är studievana. Barnet som längtar efter att stå på scenen och bli skådespelare, har ett klart försprång om föräldrarna redan är i branschen och barnet som börjar spela ishockey i tidig ålder, har förmodligen någon förälder som redan brinner för denna sport.

Vad händer då med alla barn som växer upp i ”fel” miljö? Där förväntningarna på barnet inte alls stämmer överens med det som finns inuti. Det är där vi lärare kan spela en väldigt viktig roll, tror jag. Att till exempel hjälpa eleven att hitta sina eventuella dolda talanger och genom att visa de där andra alternativen.

Särskild begåvning kan man hitta överallt. Det är lätt att tro att det handlar om en redan utpekad elit som ska bli ännu bättre, men det finns många som befinner sig långt därifrån. Att försöka hitta de särskilt begåvade barnen i olika miljöer, och därmed ha förståelse för sociala, ekonomiska och kulturella aspekter, tror jag är viktigt inte bara för individerna utan även för samhället i stort. För jag tror nämligen att världen kan bli lite, lite bättre om människor faktiskt får en chans att komma till sin rätt.

 

(Det här inlägget har inte som syfte att i detta forum starta någon politisk debatt utan jag vill behålla fokus på de särskilt begåvade barnen och hur vi på bästa sätt kan stötta dem i skolan.)

 

 

 

Att lyckas i skolan – vad är det?

Man tänker 17,8

Så lätt det är att tappa fokus på vad skolan egentligen handlar om. Vi är mästare på att bedöma elever, att få med det centrala innehållet och se till att alla hänger med. Naturligtvis ska vi göra detta men det viktigaste borde väl ändå vara att så många elever som möjligt, lär sig så mycket som möjligt. Eller?