Att lyckas i skolan – vad är det?

Man tänker 17,8

Så lätt det är att tappa fokus på vad skolan egentligen handlar om. Vi är mästare på att bedöma elever, att få med det centrala innehållet och se till att alla hänger med. Naturligtvis ska vi göra detta men det viktigaste borde väl ändå vara att så många elever som möjligt, lär sig så mycket som möjligt. Eller?

 

Skolor för särbegåvade

Den här texten har jag fått av en 11-årig flicka som fick i uppgift i skolan att skriva en argumenterande text. Så här delar hon med sig av sina erfarenheter kring att vara särbegåvad:

”Jag är särbegåvad. Att vara särbegåvad innebär att man har ett iq-poäng som är över 130. Det innebär också att man uppfattar allt på ett helt annat sätt, känner mycket starkare känslor, mer sorg, mer förtvivlan. Om man är särbegåvad känner man sig alltid annorlunda, när man arbetar och är klar med en uppgift långt före alla andra undrar man vad det är för fel på en, varför man är så konstig. När man är särbegåvad oroar man sig mer än andra. En person som är särbegåvad tänker ständigt, det är som ett ständigt virrvarr av ljud och intryck som är omöjligt att stänga av. Den ensamhet som särbegåvning medför är obarmhärtigt stark. Det är svårt att hitta andra särbegåvade att vara med.

Jag tycker verkligen att det borde finnas speciella skolor för särbegåvade barn! Särbegåvade barn förtjänar också att lära sig saker i skolan! Särbegåvade barn borde också få ha vänner!

Jag tycker att det är orättvist att det finns speciella skolor för barn som ligger 30 iq-poäng under medelvärdet, när det inte finns speciella skolor för barn som ligger 30 över medelvärdet. Jag tycker att man borde införa skolor för särbegåvade barn eftersom det är svårt och jobbigt, ibland rent plågsamt, att gå i en vanlig skola som särbegåvad.

Det är väldigt jobbigt för ett särbegåvat barn att gå i en vanlig skola. Risken för mobbing är överhängande, detsamma gäller utfrysning. De andra barnen tycker ofta att det särbegåvade barnet är konstigt och obehagligt, och låter därför inte det särbegåvade barnet vara en del av gänget. Detta leder till att det särbegåvade barnet börjar undra vad det gör fel, varför det är så konstigt, eller kanske varför det inte verkar passa in någonstans. Men de sociala problemen är bara ett av alla problemen. Det är nästan alltid så att de särbegåvade barnen lider av brist på stimulerande undervisning.

Det är ofta de särbegåvade barnen får höra att de överreagerar, jag fick t ex höra att jag överreagerade en gång när en koja jag byggt med några andra elever blivit förstörd under en helg. Jag blev jätteledsen och satte mig på en sten och grät. Då tyckte de andra att jag överreagerade, men för mig var det en naturlig reaktion. Som sagt så känner särbegåvade starkare känslor, och för mig var den kojan det enda bra på skolan, därför blev jag fruktansvärt ledsen när den blev förstörd. Kojan var nämligen en plats där jag fick möjlighet att vara med de andra eleverna. Utan kojan var skolan ett rent helvete (det var den visserligen med kojan också).

Varje dag när jag skall gå till skolan önskar jag att jag kunde se fram emot det, men det kan jag inte. Jag tvivlar på att det finns någon särbegåvad som varje dag ser fram emot att gå till skolan. För hur vi särbegåvade än gör passar vi aldrig in bland vanliga barn.

Det är de särbegåvade som nog i framtiden kommer att bli våra forskare, uppfinnare och läkare. Skulle vi klara oss utan alla dessa personer? Vad skulle vi göra utan vacciner och mediciner? Borde vi inte hjälpa dessa personer när de växer upp, så att de kan utveckla sina förmågor på bästa möjliga sätt?

Jag vet att det finns de som säger att det inte är det minsta jobbigt att vara smart, att vi smarta borde vara tacksamma för de ”unika möjligheter” vi har! Men om alla bara skulle tillåta sig att se hur det egentligen är, skulle det här vara vad man såg:

BILD 1:

Ser du att det korta barnet (barnet med 30 iq-poäng under medelvärdet) får hjälp (en extra låda) så att det når upp till trädet och kan plocka ner sina äpplen? Du kan nog också se att det medelstora barnet (det normalbegåvade) står på en låda så att det kan plocka sina äpplen. Och jag tror även du ser att det långa barnet (det särbegåvade), står på en låda, precis som det medelstora barnet, så att hen får ont i ryggen och måste böja sig ner för att plocka äpplena. Jag tror inte det skulle vara alltför svårt att göra så här istället:

BILD 2:

På den här bilden kan du se att alla barn, utan problem, kan plocka sina äpplen.

Jag tror inte att det finns så många personer som tycker att det här ser dåligt ut. Vore det i själva verket inte självklart att särbegåvade barn också får en möjlighet till bra och lärorik skolgång?

Jag tror att om vi alla hjälps åt kan vi införa speciella skolor för särbegåvade barn. Annars bör vi ställa oss frågan om vi verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda!”

 

 

Definitioner av särbegåvning (Roland S Persson 2010):

”Särbegåvning kan definieras både kvantitativt via intelligenskvoter IK el. IQ och/eller kvalitativt via bedömning av uppvisade förmågor på andra sätt.” Persson anger följande definitioner utifrån IK/IQ:

Grundläggande särbegåvning: IQ 112-115 (1 av 5 personer)

Måttlig särbegåvning: IQ 125-130 (1 av 35 personer)

Hög särbegåvning: IQ 140-150 (1 av 600 personer)

Extrem särbegåvning: IQ 155-160 (1 av 500000 personer)

Smart, smartare, utanför?

”Visst skulle det vara ett härligt liv att vara särbegåvad om det vore så som många föreställer sig det – att man är mest som vilket annat barn som helst men med en lite kraftfullare ”dator” i skallen att koppla på när man känner för att underlätta livet eller rent av briljera. Men allting kommer med ett pris och särbegåvning är inte ett löst tillbehör utan påverkar hur hela din hjärna fungerar.

Förr använde man ofta benämningen ”överbegåvad”, där man kan dra parallellen till överrörlighet. Den som är överrörlig har en rörlighet i lederna som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer. Som normalrörlig eller stel är det lätt att tycka det är ett lyxproblem, men man har aldrig upplevt den ledvärk och upprepade ledskador som överrörligheten ger upphov till. Såvida du inte drömmer om att bli elitgymnast eller ormmänniska på cirkus är det således mer funktionellt att vara normalrörlig.

På motsvarande sätt är det för en sär/överbegåvad. Du har en känslighet, en aktivitetsgrad, associationsförmåga o.s.v. som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer i din vardag. Visst kan din känslighet göra att du uppfattar nyanser och detaljer som går de flesta förbi. Din ständigt högaktiva hjärna, som aldrig går på tomgång, gör att du, utan att ens aktivt ha initierat problemlösandet, har tänkt tio tankar innan en normalbegåvad ens har identifierat det som ett problem (vilket det kanske inte heller är). På samma gång distraherar din associationsförmåga dig från att vara så närvarande som du önskar, med ständiga popupfönster från ditt inre kunskapsbibliotek i kombination med att du löpande ser projektioner av vad det du ser har för koppling till – eller hur det potentiellt skulle kunna samspela med andra områden, vad det innebär i förlängningen och tjugoelva andra spontana analyser. Särbegåvning utgörs av ett samspel mellan dessa tveeggade egenskaper och är praktiskt för akademiska partytrick och ett antal potentiella framtida karriärer som kan vara till nytta för hela samhället.

Men i en svensk grundskolekontext är särbegåvning allt annat än funktionellt i vardagen. Din outnyttjade överkapacitet ligger inte passivt och väntar på att behövas utan får dig att klättra på väggarna och bli utåtagerande, alternativt försvinna in i din egen introverta tankevärld. Även om du klarar proven utan större anmärkningar så gör du det utan att behöva utmana dig själv och senare i din utbildning kommer begåvning inte längre kunna kompensera för aktivt lärande. Du kommer då att sakna den studieteknik som dina jämnåriga stimulerats att utveckla under hela sin skoltid. Hela tiden kommer du känna att ständig repetition av sådant du redan kan är rent smärtsamt och du får starka olustkänslor av att arbeta utan inre motivation och förväntas memorera istället för att förstå.

Parallellt nöts ditt sociala självförtroende snart ner när du tvingas skala bort allt som verkligen är du för att få tillgång till någon sorts gemenskap. Du får, även av välvilliga ickemobbare, veta att du är lite väl intensiv, tar för mycket plats, pratar för snabbt, avbryter andra, hoppar hejvilt mellan olika ämnen och associationstrådar, är lillgammal eller låter snobbig i att du använder alldeles för många krångliga ord o.s.v. Din känslighet gör att du hela tiden tar in fler dimensioner än vad som är meningen av såväl ord som kroppsspråk och du kan på så sätt uppfatta och uppleva även outtalad kritik väldigt starkt. Känsligheten kan samtidigt göra att du ibland överväldigas av intryck så pass att filtreringen inte hinner med och du har därför ett annat behov än omgivningen av att ibland begränsa sinnesintrycken och på olika sätt samla tankarna.

När du bubblar över av entusiasm och vill dela med dig av något som intresserar dig så möts du allt som oftast av ointresse eller himlande ögon. Deltar du istället i någon annans diskussion så upptäcker din hjärna ett högintressant stickspår eller association i din inre databank, som ibland får dig att logga ut från omvärlden i ett par sekunder (även mitt under pågående konversation). Men du vet av erfarenhet att dina inlägg i diskussionen inte kommer röna någon större uppskattning, så du nöjer dig med generiskt kallprat som med goda marginaler inte sticker ut och riskerar att få andra att betrakta dig som ett ufo. Det underlättar föga att dina preferenser och värderingar är starkt bundna till just din inre person, när ombytlighetsförmåga och vilja att bygga identitet utifrån och in är social hårdvaluta i klassen. Den godtyckliga naturen i premierade normer och uttryck leder dig mer fel ju mer du försöker analysera dig till förståelse och du undrar varför just du saknar den inre kompass och autopilot som tycks guida andra att obekymrat navigera sig till acceptans och gemenskap.

Du kommer uppleva många starka känslor under din skolgång, men att känna dig förmer kommer inte att vara en av dem. I en svensk undersökning från 2010 beskrev 92% av särbegåvade att deras skolgång varit ett rent helvete och det finns till och med exempel på barn som övervägt limsniffning i förhoppning om att få en mer normalbegåvad hjärna. Att någon ”stark” kan vara utsatt och lidande är dock för många inte bara otänkbart – bara tanken är provocerande. Trots att din intellektuella potential bara är en bråkdel av vem du är som människa så får du klä skott för gamla tveksamma ideologiers sammanblandning mellan intelligens och människovärde.

Din intelligens är inget du kan välja, men att visa tolerans, ödmjukhet och öppenhet inför att vi alla är olika och har olika behov är ett medvetet val som förenar oss alla som människor.”

Av ”Filurum-medlem CJ”

Vill du veta mer om särskild begåvning?

http://www.begavadebarn.nu

Min son ville bara dö

När en elev slutar prestera, sluter sig och vägrar samarbeta. Vad gör vi då? Här är en mammas berättelse om hur det gick till när allt tillslut vände för sonen som under en period nästan hade gett upp.

Lärarna på min sons skola gör ett fantastiskt jobb. Det har de inte alltid lyckats göra. Min sons skolgång har alltid varit mycket besvärlig. I trean började han gömma sig på toaletten under lektionstid, han var uttråkad och ville inte finnas längre. Läraren var helt oförstående och tyckte jag överdrev när jag beskrev hans förmågor och att han behövde mer utmaningar. Hon menade att jag pressade honom för mycket och att jag var orsaken till hans bekymmer. Hon sänkte istället ribban, eftersom hon inte trodde att han klarade av de vanliga uppgifterna. Detta ledde till att problemen istället ökade.

Vi fick kontakt med BUP där han utreddes och vi fick veta att han låg på autismspektrat. Han fick diagnosen Aspergers syndrom. Detta var dock inte allt för psykologerna talade samtidigt om hur fantastiskt intelligent han var. Detta visste vi redan, men nu hade vi det på papper. Vi trodde det skulle få lärarna att förstå.

När det var dags att börja fyran hoppades vi på det bästa. Det skulle bli ämneslärare som hade fördjupade kunskaper och som brann för sitt ämne. Det skulle äntligen komma utmaningar. Situationen blev ännu värre. Nu hade vi en hel hög med lärare som var oförstående och skyllde allt på mig. De satte också en låg ribba för att han skulle få vila från hemmets orimligt höga krav, som han inte kunde leva upp till, enligt dem. Sonen slutade gå på lektioner, gömde sig på toa i princip hela dagarna, presterade inget, slutade äta och slutade växa. Han grät, låste in sig på toa och höll i sängkanten för att slippa gå till skolan på morgonen. Vi tvingade honom. Han ville dö.

Rektorn insåg allvaret, förstod att han var särbegåvad, men fokuserade ändå på AS-diagnosen. Rektorn och lärarna kunde inte förstå att sonen mådde dåligt på grund av att skolan var meningslös och att han sedan reagerade på Aspergervis. I all välmening skaffade rektorn en assistent, vars jobb var att jaga in honom på lektionen, vilket oftast misslyckades. Ingen ville ta reda på varför han egentligen mådde dåligt. Det var ju ”mitt fel” som förälder och en av lärarna sa att han nog behövde en kram, så skulle allt bli bra. Att säga detta till mig kändes som att de tyckte att jag inte älskade min son och att jag inte ens kramade honom. Jag som lade all min tid på att ta hand om honom och försöka få honom till skolan. Jag blev förkrossad och arg.

Nu går han i femman. Han går till skolan varje dag. Han går till nästan alla lektioner. Han presterar. Han äter litegrann. Han har växt ett par centimeter. Han har inte nämnt döden en enda gång. Vad hände? Det började med att jag som själv är lärare, blev ombedd av rektorn att föreläsa om särbegåvning för lärarna på skolan. Jag berättade om sonen och hans utveckling sedan han var bebis samt visade vilka böcker han hade läst under en vecka (ca 1500 sidor), vad han byggt, hans resultat på nättestet på Mensa osv osv. Därefter beslutade rektorn följande:

  1. En underbar resursperson anställdes. Vi fick vara med på intervjun. Hans uppgift är att få sonen att må bra och att hjälpa lärarna på rätt spår. Han har mandat att ändra i lärarens uppgifter för att det ska funka. Varje dag är annorlunda och anpassningarna ska göras utifrån det.
  2. Egna timmar med resurs där de jobbar framåt i olika ämnen.
  3. NO med klass 8-9
  4. Matematik i egen takt. Jobbar just nu i åk 8-bok. Gör några uppgifter per sida + diagnoser och prov. Resursen läser upp tal, sonen svarar och resursen skriver. De diskuterar matematik, som är det sätt han lär sig bäst på och något som det aldrig fanns tid för förut.
  5. Inga repetitiva uppgifter i något ämne.
  6. Prov innan nytt arbetsområde i alla ämnen. Sonen kollar igenom arbetsområdet en gång och gör sedan provet för att se om något behöver kompletteras.
  7. Läser igenom klassens gemensamma bok på ett par timmar, får sedan göra egna bokval på svenska, engelska eller finska.
  8. På grund av de ack så vanliga skrivsvårigheterna för särbegåvade, får han arbeta mycket muntligt. Han berättar för lärare eller resurs. Resurs kan skriva det han säger ifall det måste vara nedskrivet. På detta sätt får han gjort sådana ”läraren-måste-veta-att-du-kan-uppgifter”, som han annars skulle vägra.
  9. Egen dator för skrivhjälp och egna tematiska och ämnesövergripande projekt som t ex stad i Minecraft (teknik, NO, SO och engelska).
  10. Arbetar i egen takt i engelska. Gör ett kapitel per lektion på dator. Deltar i muntliga diskussioner under tvång. Pratar flytande engelska med resursen.
  11. Skriver gamla NP för åk 6 i alla ämnen för att kartlägga.
  12. Jag har möte med alla undervisande lärare, resursen och rektorn varannan vecka. Innan hade vi inget samarbete alls.

En ros till vår rektor!

Vill du veta mer? Här finns en del av Linda Kreger Silvermans forskning (översatt till svenska) om särbegåvade barn:

http://glimrandeglimtar.blogspot.se/2015/09/vad-vi-vet-om-begavade-barn-linda.html#more

Jag passar inte in!

Jag är 15 år och går i nian. Jag är en sådan elev som inte märks, men mina betyg är hyfsade och jag gör mina uppgifter som man ska. I klassrummet säger jag nästan ingenting och får alltid höra på mina utvecklingssamtal att jag ska prata mer och vara mer aktiv i diskussioner. Varje gång jag hör min lärare säga detta tänker jag ”men du förstår ju inte”. Hur ska jag kunna prata och diskutera naturligt när det känns som att varje ord som kommer ur min mun bara låter dumt? Många andra i klassen bara pratar på om allt möjligt, men jag kan inte det. Det är som om alla mina ord först måste passera ett filter innan de tillåts komma ut och då brukar det redan vara försent. Man kan inte tänka långsamt om man ska kunna vara med och diskutera.

Jag känner nästan hela tiden att jag inte passar in. På rasterna umgås jag med ett par andra tjejer som är helt okej men det är egentligen mest för att jag ska ha någon att vara med. Deras största intresse är hästar och nästan all deras fritid är de i stallet. De andra tjejerna i klassen pratar bara om smink, killar och när de ska kunna ordna fest utan att deras föräldrar märker något. I deras ögon är jag väl ett ufo som bara tycker att det verkar meningslöst.

För ungefär ett år sen pratade min mamma med mig om något som kallades för särskild begåvning. Jag hade aldrig hört talas om det förut, men när hon förklarade var det innebar, så kände jag igen mig väldigt mycket. Jag har alltid undrat varför jag känner mig så annorlunda och varför det känns som att ingen annan förstår, men nu har jag förstått. Det var någon som sa att vara särskilt begåvad är som att ha fått en gåva men samtidigt en förbannelse. Det stämmer så bra tycker jag. Jag har många gånger önskat att tankarna i mitt huvud skulle kunna pausa åtminstone ibland för det är som att jag inte kan stänga av allt som snurrar runt därinne. Innan trodde jag att alla hade det så, men nu har jag förstått att det inte är så.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och har alltid älskat att skriva. Hemma skriver jag musiktexter som jag i hemlighet spelar in och jag skriver dikter som ingen får läsa. I mina drömmar står jag på en scen självsäkert och bara får fram allt som jag har att säga men det skulle jag aldrig våga i verkligheten. Ingen vet att jag tänker på detta och jag vågar inte ens säga det till mina föräldrar för det känns liksom så fånigt.

När jag sitter i klassrummet så tänker jag ibland att ingen där har en aning om vem jag egentligen är. De tror bara att jag är den där tysta, blyga tjejen som inte har så mycket att komma med. Jag längtar tills jag slipper den här klassen och kommer in på gymnasiet. Hoppas, hoppas då att jag träffar någon som kanske är lite mer som jag…

Måste du vara så känslig?

På SO-lektionen i 7c visar läraren en film. Indiens dotter. Den bygger på historien om 23-åriga Jyoti Singh som blir våldtagen och mördad på en buss i Delhi. Noah blir väldigt illa berörd, håller för ögonen och öronen och talar om för läraren att han inte längre vill se filmen. Läraren svarar då att filmen inte är så lång och att de ska prata om den sen. När Noah kommer hem gråter han hejdlöst, kan inte sova och känner sig besviken på sin lärare som visade filmen.

Jag tror inte att människor i allmänhet nämner känslighet som en positiv egenskap vid exempelvis en anställningsintervju. Det känns väl mer som en svaghet. Eller? Då finns risken att uppfattas som skör, lättkränkt, snarstucken eller gråtmild. Nej, i dagens samhälle ska man istället ha vassa armbågar, vara orädd för att misslyckas, positiv i alla lägen och inte bry sig om vad andra tycker. Inte vara så känslig helt enkelt.

Redan när vi träffar små bebisar, börjar vi direkt värdera den där känsligheten och tycker att bebisen som är framåt, tålig och inte bryr sig om vilken vuxen den är hos, är snäll och duktig. Bebisen som skriker av för starkt solljus eller som inte kan somna när det är oljud omkring anses vara feluppfostrad av sina föräldrar som inte är tillräckligt bra på att vänja sitt barn vid sådant.

Vad händer då om vi istället vänder på känsligheten och ser den från ett annat håll? Tänk dig en människa som har försetts med extra långa känselspröt med syfte att kunna fånga upp de där subtila, små signalerna som majoriteten inte uppfattar. Någon som också känner av stämningen i en grupp och förstår att något inte står rätt till. Också någon som känner av när människor döljer sitt egentliga syfte med en fasad. När någon inte bryr sig på riktigt. Är inte det en oerhört användbar egenskap?

Många särskilt begåvade barn är utrustade med just den känsligheten. Detta i kombination med en unik inlevelseförmåga gör att en film till exempel kan upplevas lika traumatiskt som att tvingas bevittna obehagligheter i verkligheten. Något som vi lärare måste vara medvetna om när vi till exempel visar filmer i skolan. En flicka i årskurs nio berättar att hon ibland drömmer mardrömmar i flera månader efter hon har sett något obehagligt på film. Detta vill hon helst inte berätta för någon eftersom det inte känns riktigt okej att vara så där känslig. Och då är hon ändå inte kille.

Tänk om känsligheten kunde få ta större plats och inte behöva gömmas undan som den många gånger behöver göra idag. Då skulle den gå att prata om på ett helt annat sätt och dessutom kunna tas tillvara både i skolan och i arbetslivet. Vi skulle förmodligen inte heller behöva hamna i situationer som den på SO-lektionen eftersom läraren hade haft en annan beredskap, både för att kunna välja film men även för att ta hand om känsligheten. Och när något inte är så farligt att vara, då brukar det också vara så mycket lättare att hantera.

”Det spelar väl ingen roll vem som vann”

Gustav går i femman. Igår hade hans lärare ordnat en lek där det var två lag som tävlade mot varandra. Lärarens syfte med leken var att få ett avbrott på lektionen och att eleverna skulle göra något kul tillsammans. Leken gick ut på att de två lagen skulle bygga så högt som möjligt med klossar som inte var helt jämna. Det lag som hade byggt det högsta tornet när tiden var ute skulle vinna, förklarade läraren.

Gustavs lag hade det tufft med samarbetet och det andra laget byggde högre och högre. ”30 sekunder kvar”, sa fröken och de båda lagen kämpade in i det sista. Ett par sekunder innan tiden var ute, rasade det andra lagets torn och det tidigare givna vinnarlaget hade ingenting kvar. Gustavs lag jublade eftersom deras låga torn stod kvar. Det andra laget började direkt protestera. ”Tornet rasade precis när tiden var ute så vi hade byggt högst!”

Läraren förstod snabbt att det inte var läge att utse ett vinnande lag eftersom allt plötsligt blev så hårfint. ”Ja, med tanke på att lag 1 hade byggt så högt från början, men hade oturen att allt rasade precis i slutsekunden, och att lag 2 faktiskt hade ett torn som stod fast precis då, måste jag döma tävlingen oavgjord.”

”Oavgjort…” I Gustavs huvud slog det slint. Han reste sig upp, klippte till Sammy i motståndarlaget, välte en stol och rusade ut ur klassrummet. Läraren sprang efter honom och hittade honom sittandes på en bänk i korridoren. ”Gustav, det där var inte bra. Det var bara en lek vi lekte. Och det spelar väl ändå ingen roll vem som vann.”

Senare den dagen fick Gustavs mamma ett samtal från läraren på grund av det som hände.

Ja, vad hände egentligen här varför blev det som det blev? Gustav är ett särskilt begåvat barn och har som många sådana barn, starka känslouttryck. När han är glad är han otroligt glad, när han är ledsen är han väldigt ledsen och när han är arg har han ibland svårt att kontrollera sig.

Något som gör honom väldigt upprörd är orättvisa. I stort som i smått. Många begåvade barn har ett starkt sinne för rättvisa och att det som är sagt gäller. Det som hände i situationen ovan, sett ur Gustavs perspektiv, var att läraren hade gett klassen en uppgift (leken), talat om vilka regler som gällde och ändrade sen dessa när tävlingen var över. Gustav hade gått in för uppgiften till hundra procent och tog den på största allvar. När läraren efteråt talade om att det blev oavgjort och att det inte spelade någon roll vem som vann, kände han sig lurad. Gustav jobbar hårt med sig själv för att inte bli så där rasande, men han är ett barn vars emotionella förmågor inte är helt utvecklade. Efteråt känner han sig enormt misslyckad och skuldbelägger sig själv starkt, vilket sedan förstärks av lärarens samtal med honom.

Nej, självklart ska inte Gustav slå till något annat barn eller förstöra på något annat sätt, men genom att förstå hur Gustav (och många andra barn) tänker, hade situationen möjligen kunnat undvikas. Han hade säkert blivit väldigt besviken om hans lag förlorade på grund av att andra laget verkligen hade byggt högst när tiden var ute, men det är inte säkert att den besvikelsen hade visat sig på samma sätt. Ibland tror jag också att vi som jobbar i skolan har svårt att reda ut vilka förväntningar vi kan ha på våra elever, speciellt när det handlar om sociala och emotionella förmågor. Ross Greene säger att ”barn gör rätt när de kan” och jag tror på det. Däremot upplever jag som vuxen en oerhörd frustration när jag inte hittar de rätta verktygen, men det kan jag knappast belasta barnet för.